hannaslillaliv.blogg.se

Ni läsare som följt mig i flera år har förmodligen koll på vem denna kille är, medan ni som nyligen börjat läsa och följa mig här på bloggen antagligen inte har koll på vem han är. Så länge ni inte gått tillbaka i arkiven och kikat och läst. 

Jag började denna blogg den 20:e september 2015 och snart där efter började jag rida igen lite försiktigt, efter många års uppehåll, på ett handikapp stall. 

Där träffade jag min stora, bokstavligen, kärlek Baltazar. Han var då en åttaårig hingst. Sedan blev han en valack något år efter. Baltatzar är en svensk Ardenner på omkring 170 cm i mankhöjd och han väger nästan ett ton. 950 kg, närmare bestämt. 

Jag testade först att rida två andra hästar, stoet Bosanova och valacken Larry, också två hästar jag älskar väldigt mycket och som alltid kommer finnas i mitt hjärta, men de passade inte min kropp så bra. Då testade jag stallets största häst, Baltazar, eller Baltiz, som jag kallar honom, och vi klickade till 100 % från första stund. 

Hans ägare var min sjukgymnast som jobbade halvtid/deltid där på stallet och hon kände ju såklart din häst bättre än någon annan och hon sa att det syntes att Baltazar verkligen tyckte om mig.

 

Han tyckte inte om alla och han litade definitivt inte på alla och många av stallets ryttare var rädda för honom. Dels för att han var så enormt stor, men också för att han hade problem med sina hovar, han hade återkommande problem med mugg och när det besvärade honom som mest stod han och stampade med hovarna i golvet och han var på allmänt dåligt humör, såklart. Han mådde ju inte bra. Men det gjorde många rädda. Inte mig dock och jag försökte alltid få honom att må bättre. Men det var inte så lätt. 

Baltiz och jag fick drygt två år tillsammans, varav ungefär ett år var tid jag var ute i skogen och red på hans rygg tillsammans med min fantastiska ridinstruktör och vän. Allt detta kan ni läsa om, det är bara att gå tillbaka i arkivet till 2015-2016 och lite på 2017 också. Svårt att minnas tillbaja just nu, men ni som vill får kika tillbaka. Det finns många superfina bilder där också som jag lagt ut i tidigare inlägg. 

Allt detta med Baltazar känns som en evighets sen. Efter ett drygt år sa både min sjukgymnast (hon som ägde Baltazar) och min ridinstruktör att jag inte kunde rida längre. De kunde inte längre "garantera min säkerhet" i och med att diskbråcken bara blev fler och fler och sämre och sämre och jag blev sämre i ME:n för varje ridtur som gick. Jag hann inte hämta mig från PEM (den ansträngningsutlösta försämringen) innan det var dags för nästa pass. 

Så jag var tvungen att sluta med ridningen. Den ENDA aktivitet jag hade, den enda sak som gjorde att jag lämnade huset (förutom nödvändiga vårdbesök såklart) och det enda som gjorde att jag faktiskt kände att jag levde lite, om än högst tillfälligt. 

Till en början fortsätte jag kämpa mig till stallet för att mysa med hästarna, min älskade Baltazar mest såklart. Men sedan blev besöken allt mer sällsynta. Och i maj 2017 fick fick jag ta förväl av min älskade, finaste, helt underbara Baltazar. Som jag grät. Och det gör jag fortfarande, gråter. Jag visste inte, och vet fortfarande inte, om jag någonsin kommer träffa honom igen. 

 

Han flyttade från stallet och ner till Skåne. Han kunde inte vara ridskolehäst längre. Det som först bara var problem med hovarna gick sedan upp i ryggen och på en häst som väger 950 kg är ett litet problem ett väldigt stort problem. 

Det senaste jag hörde från min vän i stallet är att Baltazar är tillbaka i Västra Götaland igen. Jag drömmer om att få träffa honom igen. Han tog ut mig i skogen, där jag inte varit på flera år. Han blev mina friska ben som tog mig över stock och sten. Och han blev också en otroligt nära vän som vi hela familjen tyckte mycket om. Trisse inte minst och till och med pappa. 

Jag saknar honom så. Och jag älskar honom så otroligt mycket, min finaste Baltiz. Vi klickade på ett alldeles särskilt vis och min kropp matchade så bra med hans. Hans jättelika huvud var lika stort som hela min överkropp och Trisse såg pytteliten ut bredvid Baltiz. 

När benen inte bar mig bar Baltiz mig. Och inne i hans box satt jag ofta på en stol som mamma flyttade alldeles intill Baltazar så jag kunde sitta på stolen och samtidigt luta mig mot Baltiz och krama honom.

 

Han är den finaste häst jag någonsin träffat och tveklöst den häst jag älskat mest och blivit bäst vän med. Vi hade en mycket speciell relation och jag hoppas att jag betydde lika mycket för honom som han betydde för mig. 

Nedan kommer några bilder på Baltazar, mig och Trisse. För att se fler bilder på denna underbara och enorma häst kan ni antingen gå tillbaka bland inläggen i arkivet. Eller så kan man testa att googla på "hannaslillaliv Baltazar" inne på bilder på Google. Testa er fram om ni vill läsa och se me av Baltazar och vår tid tillsammans, mina kära läsare! 🐴💙