hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag klarade förra helgens båda mål men...

...trots det finns det så otroligt mycket mer saker för mig att göra, fixa och ta tag i som jag inte ens är i närheten av att ha minsta lilla energi till övers för.
 
De två mål jag satte upp inför förra helgen var att jag dels skulle överleva, det är för övrigt ett mål jag har varje dag. Det andra målet jag satte upp för mig själv var att jag skulle publicera samt svara på alla 15 stycken, som sedan hann bli hela 17 stycken, kommentarer här på bloggen. Det gjorde jag. Så jag klarade båda målen. Vilket var bra och det kände jag mig nöjd över. 
 
Men! Det är hela, hela tiden så väldigt många andra saker som jag inte gjort. Varför inte? Jo, för att orken verkligen absolut inte finns. Den räcker inte till. Den räcker inte ens till för de absolut mest avgörande, livsviktiga, saker jag måste göra varje dag. Äta, dricka, gå på toa, ta mina mediciner osv.
 
Jag har inte ens tillräckligt med energi för att orka att göra allt det. Så hur ska jag då få ihop det så jag gör allt annat som står uppskrivna på mina Att göra-lisor?! Det är en väldigt bra fråga. Tyvärr har jag inget lika bra svar. Faktiskt inte ett enda svar alls. 
 
Det som är andra saker jag måste göra, och som jag känner så dåligt samvete för att jag så sällan får ihop det så jag faktiskt gör det, är saker som att svara på mejl, meddelanden, sms och brev mm som jag får skickade till mig. Det är så många som skriver till mig, vilket jag är glad och tacksam för, men jag har verkligen energi att svara. Så mejlen, meddelanden sms:en och allt det andra blir liggandes. Antingen läst men osvarade eller både olästa och osvarade. 
 
Detta ger mig konstant dåligt samvete. Till och med mycket dåligt samvete! Jag önksar såklart att jag kunde svara på alla mejl mm direkt. Men det kan jag inte. Och när meddelanden mm blir liggande i flera månader olästa och osvarade växer mitt dåliga samvete. Det är inte det att jag glömmer av att meddelanden finns. Absolut INTE. Jag är väldigt väl medveten om att de finns och jag VILL otroligt gärna läsa och svara på dem allihop! Direkt! Så fort jag får dem. 
 
Men så är det ju då det där "lilla" problemet. Att jag inte har någon ork. Ingen energi eller kraft överhuvudtaget till att göra sådana saker. Det är så att saker som ter sig som små och snabbt avklarade för en frisk person är som ett väldigt högt berg för mig att ta mig över. Man kan tänka att det inte kan vara så jobbigt att svara på ett sms. Och nej, det är det inte heller. Om man är frisk. Pigg och kry. 
 
För mig är det dock en kraftanstränging. Och det är inte heller ETT sms vi pratar om. Vi pratar om mänger med mejl, meddelanden och sms. Samt att jag har kommentarer att publicera samt svara på här i bloggen. Samt inlägg att få ihop. Inläggen, att det kommer ut ett inlägg runt 08.30 varje morgon har första prioritet. Efter de mest livsavgörande, livsviktiga sakerna såklart. 
 
Sen blir det i bästa fall så att jag får tillfälle och lite, lite energi över så att jag kan svara på ett mejl eller ett meddelande. Och då kommer adrenalinet igång. Falsk energi. Jag börjar kravla mig upp för det där höga berget. Då vill det till att jag bara svarar på några få meddelanden, att jag inte tar ut mig för mycket, så att jag kan ta mig ner säkert för berget. 
 
Tar jag ut mig för mycket kommer jag sedan inte kunna ta mig ner på ett säker sätt. Utan då kraschar (bokstavligen) hela vägen ner för att anstängningen att ta sig upp blev för stor. Och den kraschen måste jag undvika till varje pris.
 
För om jag kraschar så har jag ÄNNU, ännu mindre energi kommande dagar, i värsta fall veckor, som ska räcka till det livsavgörande. Och till att få ihop det så att det kommer ut ett blogginlägg varje dag. Och till att svara på ett mejl eller meddelande någon gång ibland. Det gäller alltså att vara försiktig. Ta väl hand om den lilla, lilla energi som finns.  
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Hmm, hur är det jag skrivit fler gånger till dig? Ha Inte dåligt samvete, det ska du nog försöka jobba på. Det tar tid, jag håller på fortfarande efter 35 år för att jag inte kan hjälpa barn/ barnbarn fysiskt. Men de är så nöjda med det stöd jag kan ge genom att skriva och uppmuntra. Precis som du gör i din blogg hjärtat. Gjorde listor hela tiden en gång i tiden. Men nu fungerar ingenting så det är onödigt. Lägg din energi på dig själv i stället. Vi blir glada över att bara se att du orkat skriva varje dag. Just nu är jag felmedicinerad av en läkare på smärtmott. så jag har inte ork alla gånger att kommentera det du skriver. Men läser och försöker få iväg något i alla fall. Måste ju tala om för dig hur mycket du betyder för mig och att du är min Krigare. Din för alltid❤️❤️🌷🍃🌷🍃🌷❤️❤️🐶❤️❤️❤️I-M

Svar: Jag jobbar verkligen med mig själv och intalar mig själv att det är okej att det tar tid innan jag svarar på de meddelanden mm jag får. Men det är så svårt. Jag har enda sedan jag var barn haft väldigt höga krav på mig själv och känt att jag måste prestera väldigt bra för att själv vara bra. Jag har alltid mätt mitt egna värde i mina prestationer. Har jag gjort något bra betydde det att jag var bra. Gjorde jag något dåligt betydde det att jag var dålig. Även om jag inte ser på saken på det viset alls lika starkt längre så finns det fortfarande en sån där liten dum och elak röst inom mig som säger såna saker.
Därför sätter jag press på mig själv och känner att jag måste svara på meddelanden mm så snabbt jag bara kan. Men det tar tid, det bara är så. Jag kan inte hjälpa det. Orken räcker inte alls till. Och jag kan inte göra något åt det, tyvärr.

Jag gör fortfarande listor, oftast till ingen nytta. Men jag är en person som mår bättre av att göra listor och på så vis inbilla mig att jag har mer koll och kontroll över tillvaron, även om det inte alls alltid är så.

Oj nej! Så jobbigt. På vilket sätt är du felmedicinerad? Får jag fråga det? Hoppas innerligt att detta löser sig så fort det går. Det är verkligen inte roligt när sånt händer. Det tar massvis med energi på något som är helt onödigt och som inte hade behövt ske. Inte roligt alls. Jag lider med dig och jag tänker på dig så mycket, så mycket, som alltid annars, älskade Ing-Marie <333 Fortsätt vara stark, fortsätt kämpa. Jag är med dig, varje steg på vägen, varje minut. Du är aldrig ensam. Jag är vid din sida och kämpar med dig och jag skickar så mycket styrka, kraft och kärlek jag kan till dig <333 <333
Massa massa kramar och kärlek till dig, min älskade, finaste Ing-Marie <333 <333
Hanna Andersson