...upp till verkligheten. Det var ett hemskt uppvaknande och jag önskar så att jag hade fått stanna kvar i drömmen lite till. Eller ännu hellre för alltid.
Jag drömde att jag sprang, först på en strand, sedan lite längre ner på stranden i vattenbrynet och slutligen på en äng med högt gräs och vackra, färgglada blommor överallt.
Jag sprang och sprang. Stegen var lätta, det kändes som att fötterna knappt ens nuddade marken utan jag flög nästan fram.
Jag hade inte ont någonstans, hela kroppen var i harmoni och jag va helt fri. Också i sinnet. Jag bara sprang och sprang. Orken var oändlig och jag andades lugnt och samlat trots att jag sprang med sådan fart.
Jag kände mig så stark i drömmen. Oövervinnerligt stark. Och helt fri. Jag inte bara kände mig fri. Utan jag var också fri. På riktigt. Och jag hade inga bekymmer i världen.
Sedan vaknade jag.
Jag ville genast tillbaka till drömmen för att slippa verkligjrten. Drömmen var så härlig och fantastisk. Jag var så stark och fri i drömmen. Min kropp mådde helt bra och min ork var oändlig.
Verkligheten är en annan. En helt annan. Verkligheten är som en mardröm som jag inte kan vakna upp ur, hur mycket jag än vill det. Det är så det känns, varje minut. Varje sekund.
Det gör det inte direkt lättare att stå ut. Jag förstår inte själv hur jag orkar fortsätta kämpa för min överlevnad. Jag förstår det inte, hur jag orkar. När krafterna är slut för så länge, längesedan.
Jag önskar så att jag kunde sluta ögonen och återgå till den fina drömmen där jag var frisk och fri. Jag vill inte längre vara kvar här, fängslad och plågad till tusen, i min pågående mardröm som jag omöjligtvis kan vakna upp i från.
Wish your dream come true! 😍