Det är verkligen inte lätt eller roligt att berätta hur jäkla dåligt man mår hela tiden.
Jag svarar olika beroende på vem det är som frågar. Jag är van vid att folk tycker det är väldigt jobbigt och obekvämt att höra mig säga att jag mår väldigt dåligt. Många kan inte alls hantera det svaret.
Jag svarar olika beroende på vem det är som frågar. Jag är van vid att folk tycker det är väldigt jobbigt och obekvämt att höra mig säga att jag mår väldigt dåligt. Många kan inte alls hantera det svaret.
Väldig, väldigt många frågar mig aldrig ens hur jag mår. Antagligen för att de vet att jag mår väldigt dåligt och de orkar inte få det svaret. De vet inte vad de ska säga då, när jag svarar att jag mår väldigt dåligt. Och det i sig resulterar i att få frågor mig hur jag mår.
På ett sätt är det helt okej för jag orkar ändå inte svara på den frågan och varje gång jag säger "inte bra, det är väldigt dåligt med mig" så går en liten del av mitt hjärta sönder helt enkelt för att det är så obeskrivligt jobbigt att själv komma till insikt att "just så är det".
Jag mår riktigt jäkla dåligt. Det är så det är och det finns inte ett enda botemedel i hela världen som kan göra mig frisk, eller åtminstone mindre sjuk.
Och jag fortsätter att blir gradvis sämre och sämre och det skrämmer mig och jag orkar inte mer och jag vill inte dö innan jag är 40! Så nu får det räcka, jag orkar inte stå ut med mer lidande något mer.
Det blir tyvärr så att det sjunker in i mig att jag faktiskt mår otroligt dåligt varje gång jag svarar att jag mår väldigt dåligt.
Så på så vis är det skönt att folk inte frågar hur jag mår för då slipper jag ställas inför det faktum att det är riktigt dåligt med mig. Och samtidigt är det såklart också väldigt tråkigt att så sällan få den frågan, "hur mår du?".
Min familj frågar mig såklart det, men inte så många andra och det får mig att känna mig bortglömd och nästan också mindre värd, trots att jag vet att jag egentligen inte är det.
Men alla andra får frågan hur de mår. Men inte jag. Det gör något i en. Det isolerar en. Gör att man skiljs från de andra. Hamnar för sig. Utanför. Och det är såklart ingen bra känsla. Jag vill bara vara som alla andra.
En av de saker jag längtar efter allra mest är att få uppleva att någon frågar mig hur jag mår och att jag då helt ärligt kan svara "jo tack, det är fint med mig, jag mår bara bra. Hur mår du?".
TÄNK att få säga så! Att svara så och att det faktiskt är sant! Det är något jag idag bara kan drömma om!
Trisse, min älskade lille pojk, behöver aldrig fråga mig hur jag mår. Han bara vet och det är så skönt. Han är mitt hjärta, han är mitt ALLT! 🐶❤️
Det är alltid svårt med den frågan. Ibland kommer den som en slentrian. Då säger jag inte mycket. Ofta orkar de inte höra sanningen. Vill de veta på riktigt är det svårt att förklara hur sjuk man egentligen är. Sen finns det några som inte ens frågar eller hälsar på mig när de kommer och hälsar på oss.Jag har fått en ny hjälp här hemma. Vill inte och orkar inte ha det. Men måste för att det ska fungera. Hon pratar ok svenska för att varit här i 8 år. Men förståelsen är det lite sämre med. Hon vill så väl och är så fin. Men Hur ska jag kunna förklara min situation för henne. Hon blir lika förvånad varje gång hon kommer och frågar hur jag mår och jag svarar att det är väldigt dåligt. Och frågan om jag har ätit frukost mm. Försöker förklara att jag inte kan äts. Set är svårt för vem som helst att förstå. Jag måste ju äta får jag ofta till svar. Som jag inte förstår det själv. Hon säger att jag ska ringa läkare, försöker igen förklara att de inget kan göra. Men C kan väl ringa och prata med dem?
Vet att det är av välvilja. Men har hört det i 30 år och är så innerligt trött på att förklara. Mitt mående kan inte beskrivas på den minut de vänder sig till mig. Efter en stund slutar de lyssna och vänder sig till C. Så det enda positiva med Coronan är att jag slipper plötsliga besök av såna som jag tagit bort ur mitt liv. De hälsar bara på C. Ringer just den personen och jag svarar säger hon att hon ringt fel. Eller om jag är ensam kommer de inte in. Det var innan isoleringen. Att få sjukvården att förstå är nästan ännu svårare med helt nya läkare.