hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

På tal om mardrömmar! I fredags kväll försvann Trisse! 😭🐶❤️

På tal om mardrömmar, som gårdagens inlägg handlade om... Jag känner mig någorlunda samlad nu så jag kan skriva detta inlägg och berätta vad som hände i fredags eftermidda/kväll när Trisse försvann. 
 
Jag låg och vilade instängd i Trisses och mitt sovrum precis hela dagen, såklart. När mamma slutat jobbet kom hon in en kort sväng till mig för att ge mig en omgång mediciner men sedan gick hon igen. 

Vid den här tidpunkten var pappa på en av våra altaner där han låg i soffan och läste och Lina och mamma var ute på tomten och de hade Trisse med sig. Lina fixade med blommorna och vår odling och mamma stod och pratade med våra grannar. 

Lina gick in i stugan för att lämna något och när hon gick stod Trisse på gräsmattan och bet på en pinne. När Lina kom tillbaka, mindre än en minut senare, var inte Trisse kvar där precis stått.
 
Det tyckte Lina var konstigt eftersom att Trisse inte brukar gå iväg. Han är otroligt väluppfostrad (något jag tar åt mig mycket av äran för då det var jag som la grunden till hans träning och jag som "ledde" hans uppfostran när han växte upp) och man kan lämna honom sittande i en grupp med hundar och han stannar kvar ändå. Men inte denna gång. 
 
Lina blev orolig direkt för under deras morgonpromenad kände Trisse att det var en löptik någonstans i ett hus uppe vid stora vägen. Där kör bilarna i full fart och just eftersom att Trisse så tydligt känt  en löptik på morgonen och han som icke kastrerad hane såklart starkt intresserar sig för samt älskar dessa dofter tänkte Lina att han kanske lämnat tomten.
 
Är det något som får vår otroligt duktiga lille kille att göra sådant han inte får, som att lämn tomten utan tillåtelse, så är det just löptikar och den berusande doften av dem som orsakar det. 

Det första Lina gjorde var såklart att kolla runt på tomten, inne i friggeboden dit dörren stod öppen och hon sökte runt i huset. När hon inte hittat honom någonstans började hennes panik komma. Trisse var borta!
 
Hon kontaktade mamma, som fortfarande stod och pratade med grannarna i godan ro, och mamma hjälpte till att leta. Först öppnade mamma dörren in till mig för att kika, utan att säga något till mig vad som hände. Men en minut senare kom Lina in till mig som såklart låg vaken och började undra varför de kom springande in till mig hela tiden. 

Då sa Lina "Trisse är borta, du måste hjälpa oss att leta" och jag både såg på henne och hörde paniken i hennes röst att detta var allvar. Så jag blev såklart helt förstörd direkt. Lina och mamma gav sig ut och började leta, tillsammans med en snäll granne som hjälpte till.
 
Jag virrade omkring i stugan och på altanen på mina skakiga ben och var helt svimfärdig och helt förtvivlad och jag höll krampaktigt i min telefon i väntan på att mamma eller Lina skulle ringa mig och säga att Trisse var hittad. Men de ringde inte med något sådant besked.
 
Lina ringde dock och grät (jag grät jag också!) och bad mig ringa någon uppe i stugan där Tyra och Tjorven och deras matte och husse bor tillsammans med deras mattes bror, som är pappas bästa vän och barndomsvän och vars fru är mammas bästa vän. Jag ringde pappas bästa vän och förklarade vad som hänt och de skulle hålla ögonen öppna. 

Vid den här tiden stod pappa i köket och stekte köttfärs, vi skulle äta tacos lite senare, och jag blev så frustrerad på honom för att han bara stod där och lagade mat när vår hund, vår älskling, vår lille bebis, vårt ALLT var borta! Och Lina hade ringt mig på nytt och sagt att pappa skulle gå i den riktning de andra ännu inte kollat. 

Jag sa till pappa att han var tvungen att gå och leta han också. Men innan han gick beordrade han mig först (för typ tredje gången) att jag skulle ta och lägga mig ner. Jag kunde inte virra omkring på det viset, sa han (och han hade givetvis helt rätt i det) för det skulle krascha mig i minst fem dagar. Sedan gick han ut på baksidan till huset, där vi också har en altan. 
 
Så jag gick och satte mig på ute på utealtanen, där det nu var skugga, som ligger utanför köket och precis bredvid den inglasade altanen. Nu när jag blev helt ensam bröt jag ihop än mer och jag bara grät och grät och hela jag skakade okontrollerat. 
 
Just då ringde Lina, igen, och nu var också hon ännu mer ledsen var de hade letat lite överallt och fortfarande inte hittat honom och detta gjorde mig såklart ännu mer uppgiven och det tryckte så över mitt bröst (början till panikångest för min del) att jag trodde jag skulle få en hjärtinfark. 
 
Samtidigt som Lina och jag "pratade", eller mer grät hysteriskt tillsammans, kom pappa runt hörnet av altanen och vad har han i famnen om inte Trisse! Jag tror aldrig jag blivit så totalt och fullkomligt lycklig och lättad på samma gång! 

Pappa satte ner Trisse i mitt knä och jag grät, nu av oerhörd gränslös lycka, och sa till Lina att Trisse är hittad, att pappa hittat honom och att han satt i mitt knä och jag hörde på Lina att hon blev precis lika lycklig och lättad som jag var!
 
Lina ringde mamma som cyklade runt lite överallt och letade, också hon i förtvivlan, såklart. Och sen fick Lina stannat vår fina granne som letade hon med. Vi var nog lika lyckliga och lättade allihop!
 
Som tack för hjälpen och för att hon är en väldigt trevlig granne bjöd vi hon som hjälpte till i sökinsatsen "Missing Trisse" på tacosen som pappa nu precis gått tillbaka in i köket för att fortsätta fixa i ordning. 
 
Jag satt en bra stund med Trisse i famnen och jag bara kramade och pussade på honom och mina lyckotårar rann ner på honom och gjorde han lilla huvud alldeles blött.
 
Snart kom Lina tillbaka och då lämnade jag över Trisse till hennes famn och kramade och pussade på honom och gjorde hans hjässa ännu blötare av tårar. 
 
För er som undrar vart vår lille Trisse bebis hållit hus under de stora sökinsatserna efter honom kommer säkert bli förvånade över svaret. Han hade krupit in under en bänk som pappa byggt på altanen, på baksidan av huset, i  anslutning till trappan som leder från altanen upp på gräsmattan. 

Där inne under bänken, precis bredvid trappan, låg han i skuggan och vilade i värmen. Han hade bara gått cirka 10-15 meter bort från den plats Lina lämnat honom på då strax innan han försvann. Eller rättare sagt "försvann"! För försvann gjorde han ju faktiskt inte! 

Och grejen är den att detta säger lite om hur otroligt fin och väluppfostrad vår lille Trisse pojk faktiskt är! För trots dofterna av löptiken och att folk är ute på sina tomter och mamma och Lina var på olika ställen, och pappa och jag också, så gick han ingenstans. Ingenstans alls!
 
Om något gick han bara närmare stugan och in i skuggan, vilket är precis det man vill att ens hund ska göra, hålla sig både i närheten av huset och i skuggan nu i denna extrema värmebölja. 

Så nu har vi då alltså lärt oss några saker. Nästa gång Trisse är "borta/försvunnen" befinner han sig troligtvis alldeles nära stugan och oss på en skön plats där han kan vila. Vi har också lärt oss att vi bör söka i och kring stugan mycket grundligt INNAN vi drar igång en hel sökinsats vid namn Missing Trisse! 🐶❤️

 
 
 
 
Och om vi inte redan visste det innan så vet vi det ännu mer nu och det är vilken fantastiskt fin och helt underbar liten hund Trisse är. Han den finaste av de finaste och vi som älskar honom kunde omöjligtvis älska honom mer än vi redan gör. Det fick vi också reda på igår. 🐶❤️
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 fatimazahra.webblogg.se
skriven :

Synd

Svar: Jo, det var såklart synd att han "försvann" men väldigt härligt när han hittades!
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Ursäkta min frånvaro igår. Vet att du förstår. Vilken förfärlig mardröm för er alla. Mest för dig om jag gissar rätt. Lilla fina lydiga och väluppfostrade Trisse, han ville bara ha svalka. Men förstår att värsta scenariot spelades upp för er. Han förstod väl ingenting när han blev hittad. Visserligen vet han hur älskad han är. Men när han kom fram undrade han nog vad han gjort som var så bra att han fick Ännu mer kärlek.Ja, tänk om han kunde prata, då skulle han få svar på vad som hänt. Skönt med lyckligt slut. Törs inte tänka mig något annat. Extra kramar från mig till lille Herrn. Och till dig hjärtat som måste vara helt slut idag.❤️🐶❤️🐶❤️🐶❤️❤️💙💙🌷🍀🌺🍀🌼🍀🌸🍀🌻🍀🍄🥰🍓🍀🍓🍀🍓😘I-M

Svar: Ja, det är klart att jag förstår det, älskade du! Tänk inte ens på det. Ing-Marie! <333 Det var verkligen en mardröm där och då. Fy så hemskt det var! Ja, mest för mig, utan tvekan skulle jag vilja säga.
Han är så otroligt fin och snäll och väluppfostrad, vår älskade lille Trisse pojk! Ja, han ville bara svalka sig lite och så blev det så tokigt! Tänk hur det kan bli! Inte klokt. :(
Nej, han förstod ingenting när han blev hittad och han förstod inte heller varför hans mammor var så väldigt ledsna! Han var varm och flåsade och förstod ingenting. Lille gubben!
Ja, tänk om djur kunde prata vårt språk!
Det var otroligt skönt med ett lyckligt slut! Nej, inte jag heller!
Vår lille Trisse skickar många, många kramar och pussar till dig, finaste Extramatte Ing-Marie <333 <333
Ja, jag blev helt slut både efter att han "försvann" förra fredagen och sedan ännu mer när han blev så himla sjuk i tisdags! Det har varit väldigt tufft! :(
Massa massa kramar älskade, finaste, mest omtänksamma, bästa Ing-Marie <333 <333
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

♥️

Svar: <3
Hanna Andersson

4 N
skriven :

Vilken tur att han kom fram/hem!
Min största mardröm är att katterna på något sätt ska lyckas ta dig ut. (Dom är ju innekatter, det är ingen bra miljö för katter utomhus där jag bor.) Förra våren uppmärksammade min granne mig på ett stort hål i nätet på Balkongen som är innätad. Molly sätt i godan ro på insidan av nätet som tur va. Men man vet ju aldrig vad som skulle kunna hända om det dyker upp nåt riktigt spännande som hon får för sig att jaga el så. Så nu kollar jag med jämna mellanrum att nätet är helt. Men oron att katterna ska lyckas smita ut finns alltid mer el mindre närvarande.

Svar: Ja, kära nån! Det var en otrolig tur att han hittades av sin morfar, min pappa! Jag förstår verkligen det! Åh vilken tur att Molly inte hann upptäcka hålet!
Nej, det är klart att det säkert hade varit annorlunda om det dykt upp en fågel eller liknande precis utanför. Så det var ju tur att det inte gjorde det just där och då när det var ett hål i nätet!
Jag förstår det! <3
Hanna Andersson

5 Elin
skriven :

Har läst din blogg ganska regelbundet sen slutet på... 2018 tror jag? Då jag fick min ME-diagnos var det. Så något sånt. :) De är säkert lätt att glömma men vet att du har drömt åtminstone EN bra dröm senaste åren. Du var frisk utan smärtor och sprang på en sommaräng. Finns ett blogginlägg om det. Tänkte bara påminna. :) Kram

Svar: Hej Elin! Tack så mycket för att du läser och följer mig här på bloggen. Det gör mig väldigt, väldigt glad. Så stort tack för det! <3 Åh nej så tråkigt att läsa att du också är ME-sjuk. Hoppas att du är så pass okej som det bara är möjligt efter omständigheterna.
Ja, du har helt rätt i det! Åh ja! Det var en väldigt fin dröm! Nackdelen när man drömmer en sån härlig dröm är att allt känns ännu sämre när man vaknar och blir plågsamt medveten om att det bara var en dröm. Men medan man sover och drömmer är det såklart helt underbart att drömma såna härliga drömmar!
Tack så mycket för att du påminde mig om den härliga drömmen, det var väldigt snällt av dig att göra det!
Kram <3
Hanna Andersson

6 Anonym
skriven :

Sån tur att han kom tillrätta! Fina Trisse! ❤️

Svar: Ja, kära nån vilken tur det var! Älskade lille Trisse gubben! <3
Hanna Andersson