På tal om mardrömmar, som gårdagens inlägg handlade om... Jag känner mig någorlunda samlad nu så jag kan skriva detta inlägg och berätta vad som hände i fredags eftermidda/kväll när Trisse försvann.
Jag låg och vilade instängd i Trisses och mitt sovrum precis hela dagen, såklart. När mamma slutat jobbet kom hon in en kort sväng till mig för att ge mig en omgång mediciner men sedan gick hon igen.
Vid den här tidpunkten var pappa på en av våra altaner där han låg i soffan och läste och Lina och mamma var ute på tomten och de hade Trisse med sig. Lina fixade med blommorna och vår odling och mamma stod och pratade med våra grannar.
Lina gick in i stugan för att lämna något och när hon gick stod Trisse på gräsmattan och bet på en pinne. När Lina kom tillbaka, mindre än en minut senare, var inte Trisse kvar där precis stått.
Det tyckte Lina var konstigt eftersom att Trisse inte brukar gå iväg. Han är otroligt väluppfostrad (något jag tar åt mig mycket av äran för då det var jag som la grunden till hans träning och jag som "ledde" hans uppfostran när han växte upp) och man kan lämna honom sittande i en grupp med hundar och han stannar kvar ändå. Men inte denna gång.
Lina blev orolig direkt för under deras morgonpromenad kände Trisse att det var en löptik någonstans i ett hus uppe vid stora vägen. Där kör bilarna i full fart och just eftersom att Trisse så tydligt känt en löptik på morgonen och han som icke kastrerad hane såklart starkt intresserar sig för samt älskar dessa dofter tänkte Lina att han kanske lämnat tomten.
Är det något som får vår otroligt duktiga lille kille att göra sådant han inte får, som att lämn tomten utan tillåtelse, så är det just löptikar och den berusande doften av dem som orsakar det.
Det första Lina gjorde var såklart att kolla runt på tomten, inne i friggeboden dit dörren stod öppen och hon sökte runt i huset. När hon inte hittat honom någonstans började hennes panik komma. Trisse var borta!
Hon kontaktade mamma, som fortfarande stod och pratade med grannarna i godan ro, och mamma hjälpte till att leta. Först öppnade mamma dörren in till mig för att kika, utan att säga något till mig vad som hände. Men en minut senare kom Lina in till mig som såklart låg vaken och började undra varför de kom springande in till mig hela tiden.
Då sa Lina "Trisse är borta, du måste hjälpa oss att leta" och jag både såg på henne och hörde paniken i hennes röst att detta var allvar. Så jag blev såklart helt förstörd direkt. Lina och mamma gav sig ut och började leta, tillsammans med en snäll granne som hjälpte till.
Jag virrade omkring i stugan och på altanen på mina skakiga ben och var helt svimfärdig och helt förtvivlad och jag höll krampaktigt i min telefon i väntan på att mamma eller Lina skulle ringa mig och säga att Trisse var hittad. Men de ringde inte med något sådant besked.
Lina ringde dock och grät (jag grät jag också!) och bad mig ringa någon uppe i stugan där Tyra och Tjorven och deras matte och husse bor tillsammans med deras mattes bror, som är pappas bästa vän och barndomsvän och vars fru är mammas bästa vän. Jag ringde pappas bästa vän och förklarade vad som hänt och de skulle hålla ögonen öppna.
Vid den här tiden stod pappa i köket och stekte köttfärs, vi skulle äta tacos lite senare, och jag blev så frustrerad på honom för att han bara stod där och lagade mat när vår hund, vår älskling, vår lille bebis, vårt ALLT var borta! Och Lina hade ringt mig på nytt och sagt att pappa skulle gå i den riktning de andra ännu inte kollat.
Jag sa till pappa att han var tvungen att gå och leta han också. Men innan han gick beordrade han mig först (för typ tredje gången) att jag skulle ta och lägga mig ner. Jag kunde inte virra omkring på det viset, sa han (och han hade givetvis helt rätt i det) för det skulle krascha mig i minst fem dagar. Sedan gick han ut på baksidan till huset, där vi också har en altan.
Så jag gick och satte mig på ute på utealtanen, där det nu var skugga, som ligger utanför köket och precis bredvid den inglasade altanen. Nu när jag blev helt ensam bröt jag ihop än mer och jag bara grät och grät och hela jag skakade okontrollerat.
Just då ringde Lina, igen, och nu var också hon ännu mer ledsen var de hade letat lite överallt och fortfarande inte hittat honom och detta gjorde mig såklart ännu mer uppgiven och det tryckte så över mitt bröst (början till panikångest för min del) att jag trodde jag skulle få en hjärtinfark.
Samtidigt som Lina och jag "pratade", eller mer grät hysteriskt tillsammans, kom pappa runt hörnet av altanen och vad har han i famnen om inte Trisse! Jag tror aldrig jag blivit så totalt och fullkomligt lycklig och lättad på samma gång!
Pappa satte ner Trisse i mitt knä och jag grät, nu av oerhörd gränslös lycka, och sa till Lina att Trisse är hittad, att pappa hittat honom och att han satt i mitt knä och jag hörde på Lina att hon blev precis lika lycklig och lättad som jag var!
Lina ringde mamma som cyklade runt lite överallt och letade, också hon i förtvivlan, såklart. Och sen fick Lina stannat vår fina granne som letade hon med. Vi var nog lika lyckliga och lättade allihop!
Som tack för hjälpen och för att hon är en väldigt trevlig granne bjöd vi hon som hjälpte till i sökinsatsen "Missing Trisse" på tacosen som pappa nu precis gått tillbaka in i köket för att fortsätta fixa i ordning.
Jag satt en bra stund med Trisse i famnen och jag bara kramade och pussade på honom och mina lyckotårar rann ner på honom och gjorde han lilla huvud alldeles blött.
Snart kom Lina tillbaka och då lämnade jag över Trisse till hennes famn och kramade och pussade på honom och gjorde hans hjässa ännu blötare av tårar.
För er som undrar vart vår lille Trisse bebis hållit hus under de stora sökinsatserna efter honom kommer säkert bli förvånade över svaret. Han hade krupit in under en bänk som pappa byggt på altanen, på baksidan av huset, i anslutning till trappan som leder från altanen upp på gräsmattan.
Där inne under bänken, precis bredvid trappan, låg han i skuggan och vilade i värmen. Han hade bara gått cirka 10-15 meter bort från den plats Lina lämnat honom på då strax innan han försvann. Eller rättare sagt "försvann"! För försvann gjorde han ju faktiskt inte!
Och grejen är den att detta säger lite om hur otroligt fin och väluppfostrad vår lille Trisse pojk faktiskt är! För trots dofterna av löptiken och att folk är ute på sina tomter och mamma och Lina var på olika ställen, och pappa och jag också, så gick han ingenstans. Ingenstans alls!
Om något gick han bara närmare stugan och in i skuggan, vilket är precis det man vill att ens hund ska göra, hålla sig både i närheten av huset och i skuggan nu i denna extrema värmebölja.
Så nu har vi då alltså lärt oss några saker. Nästa gång Trisse är "borta/försvunnen" befinner han sig troligtvis alldeles nära stugan och oss på en skön plats där han kan vila. Vi har också lärt oss att vi bör söka i och kring stugan mycket grundligt INNAN vi drar igång en hel sökinsats vid namn Missing Trisse! 🐶❤️
Och om vi inte redan visste det innan så vet vi det ännu mer nu och det är vilken fantastiskt fin och helt underbar liten hund Trisse är. Han den finaste av de finaste och vi som älskar honom kunde omöjligtvis älska honom mer än vi redan gör. Det fick vi också reda på igår. 🐶❤️
Synd