...inte minst om det är en svårt, kroniskt sjuk person som har gjort upp planer. Då är det dessvärre mer regel än undantag att saker och ting inte går som det var tänkt och som man planerat.
Min plan var att dagens inlägg skule beskriva hur Koloskopin gick. Jag vill ju såklart berätta för er, mina kära läsare, hur det hela gick till, vad resultatet blev, om det gick bättre denna gång jämfört med förra som var så väldigt tuff osv osv. Men det är helt enkelt så nu att energin inte alls räcker till. Inte på långa vägar!
Jag tänkte att jag skulle börja skriva lite i går kväll när jag låg i sängen. Men då såg jag hur många kommentarer jag inte publicerat och svarat på. Så då tog jag tag i det istället och efter det var jag såklart totalt, fullkomligt slut.
Jag har inte sovit något på hela natten, såklart, och det är ju inder mina sömnlösa nätter jag allt som oftast skriver men jag orkade inte skriva så mycket som en bokstav på hela natten. Och nu på morgonen, klockan är sju när jag skriver detta, får jag bara ur mig detta och ingenting om någon Koloskopi.
Det är tråkigt. Jag hade väldigt gärna velat berätta för er hur det gick på Koloskopin, men nu är det som det är och idag får ni inte reda på det. Men ge inte upp hoppet! Det tänker inte jag heller göra. Snart kommer jag klara av att skriva ihop ett inlägg om just denna Koloskopin, tro mig.
Stort, stort tack för ert stora stöd och för er stora förståelse samt tålamod. Snart kommer texten, tro mig. Vänta lite till bara. Tack. Nu ska jag återgå till min strikta och extremt välbehövliga vila så att jag orkar med flytten ut till landet, sommarstugan, imorgon kväll.
Det är mycket som händer just nu så det är inte konstigt att jag är fullkomligt kraschad så gott som hela tiden. Jag bara fortsätter att hoppas, hoppas, hoppas att jag ska få hjälp och lindring, att mina läkare ska ta sina förnuft till fånga och ge mig det så att jag kan få en så okej sommar (och sedan höst, vinter vår och sommar igen) som det bara går.
Vi bara fortsätter att hoppas på det. Men allt detta hoppandets och all denna väntan är riktigt tungt. Det tar otroligt mycket energi och är väldigt mentalt påfresande och jobbigt. Det är tufft att befinna sig så totalt i beroendeställning. Allt detta kämpandet och väntandet gör mig sämre i sig. Det blir så sjukt!
Ju mer jag kämpar för min egen rätt till hjälp och lindring av extremt svåra symtom desto svagare och sjukare blir jag. Det är nästan så man tror att det inte är sant! Men det är det allt. Det är så sant så. Sorgligt men sant, sad but true.
Nu ska jag genast återgå till vilan. TACK än en gång för att ni läser, gillar, kommenterar, stöttar och tack för det tålamod ni har! TACK. ❤️❤️❤️
Här har vi ju honom! Unge herr Trisse, världens bästa och mysigaste sällskap (tillsammans med Tyra och Tjorven såklart!) och världens mysigaste att vila med, dag som natt. Så nu ska jag helt enkelt fortsätta med det. 🐶❤️
Jag kommer ofc fortsätta läsa ändå! :) Viktigare att du tar hand om dej o inte blir sjukare. Bra o hålla nere stressen oxå så tarmsjukdomen inte blir värre. Hoppas telefonsamtalen me läkarna ni hade i mån/tis gick bra o du äntligen ska få hjälp nu. Kram