hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag vill drömma en riktig dröm-dröm! Det kan väl ändå inte vara för mycket att begära...?! 🤕

Och inte mardrömmar som är det enda jag drömmer de få, alldeles för få, stackars utspridda timmars sömn jag får. 

Det är verkligen så, utan överdrift, att jag enbart drömmer mardrömmar. Den ena är värre än den andra och så har det varit i minst två års tid. Det är inte alls roligt. 

Trots att jag har sån svår sömnbrist och trots att jag så gott som varje sömnlös natt skulle ge vad som helst för att få sova några timmars sammanhållen sömn känner jag ibland att jag nästan inte vill somna. 

Samtidigt som det är just det, att somna, som jag vill i stort sett mer än något annat! Och det beror enbart på alla dessa hemska mardrömmar. Det är inte kul alls att drömma så hemskt. 

Både Lina och jag har alltid drömt väldigt tydliga/klara drömmar och vi har alltid kommit ihåg dem, både när vi vaknar men också långt senare. Jag minns ett antal drömmar som jag drömde gör många, många år sedan. De sitter liksom kvar. 

Visst har jag ett närmast fotografiskt minne gällande en del saker och situationer medan jag samtidigt har ett minne sämre än en guldfisks. Det är lite knäppt! Och jag har ingen aning om varför det är på det viset.

Men kanske är det så att det är den fotografiska "delen" av mitt minnescentrum i hjärnan som gör att jag minns vissa drömmar från barndomen så extremt tydligt och detaljerat. 

Oavsett hur det där fungerar, eller kanske snarare INTE fungerar, så önskar så innerligt att jag kunde sluta upp med att drömma sådana hemska mardrömmar så fort jag väl somnar. 

Jag vill återgå till att drömma underbara, härliga, fina och trevliga drömmar som gjorde att jag vaknade med ett leende på läpparna.

Trots att det är minst fem-sex, kanske till och med sju-åtta år tillbaka, det är så svårt att minnas tid tillbaka, som jag drömde så underbara drömmar minns jag så tydligt hur härligt det kändes att vakna upp efter en sådan dröm. 

Jag minns också att det kändes så lätt och så bra att gå och lägga sig för att sova. Det kändes nästan längtansfullt att sluta ögonen och vänta in sömnen och att de härliga och lättsamma drömmarna skulle börja. 

Jag tror att det är så, eller rättare sagt så är jag säker på, att det är så att jag inte orkar med att drömma dessa hemska drömmer varje gång jag väl har lyckan att somna och få sova några timmar då det är så extremt mycket annat i min liv och i min tillvaro, i min vardag, som är alldeles för tufft och hemskt. 

Det blir alldeles för mycket allting tillsammans. Det är en sak att drömma hemska mardrömmar när man har en lycklig och hyfsat lugn och annars, förutom mardrömmarna, trivsam tillvaro.

Det är en helt annan sak att drömma hemska mardrömmar när man lider av kroniskt, svår sömnbrist och har gjort i många, många år. Och när livssituationen och tillvaron för övrigt ä otroligt svår och mycket plågsam och full av svårt lidande på grund av ett helt gäng svåra, kroniska sjukdomar är situationen en annan.

Verkligen en annan! Detta med att jag drömmer så hemska mardrömmar är jobbigt. Det är det. Men det är ändå väldigt långt från symtomen och besvären som är värst. Långt ifrån. Och det säger en del, det gör det. 

Och det är just därför, för att allt i mitt liv och i min tillvaro är så otroligt tufft och för att jag hela tiden måste stå ut med ett sånt oerhört svårt lidande som jag önskar att jag åtminstone kunde få slippa mardrömmarna!

Jag vill drömma dröm-drömmar! Det vill jag verkligen. Och jag vill vakna med ett leende på läpparna även om jag vet att det leendet snabbt kommer försvinna och bli till ett stelt, plågar ansiktsuttryck som kommer sitta kvar resten av dagen, just på grund av att jag plågas, lider så extremt mycket. 

Så just därför undrar jag om det verkligen inte är för mycket begärt att få se fram emot att somna för att en underbar dröm snart ska börja och det är just den underbara dröm-drömmen som blir min paus, min ENDA paus från allt lidande. 

Unge herr Trisse är så gott som alltid med i mina drömmar. Men eftersom att det ju då dessvärre inte ä vanliga fina små drömmar utan hemska mardrömmar önskar jag innerligt att Trisse INTE hade varit med i så gott som varje natt.
 
Och det samma gäller övriga familjen också! Jag vet inte hur många nätter och/eller tidiga morgnar som jag vaknar och storgråter samtidigt som jag krampaktigt kramar Trisse hårt och håller honom så nära mig han kan komma i min famn. 

När jag drömmer sådana riktigt hemska drömmar när Trisse och/eller hela familjen dör efter att de har torterats i timmar, något jag såklart har fått bevittna sitter det i så gott som hela dagen. Och det är, som jag nyss skrev, INTE direkt det jag behöver. Verklige, verkligen INTE...! 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: