Ja, jag gör faktiskt det! Eftersom att det kan vara väldigt plågsamt och stressande att ha ångest kan man lätt tänka att det är helt knäppt och konstigt hur jag kan sakna att ha ångest.
Men gällande just den här specifika saken är det faktiskt så! För övrigt vill jag absolut INTE ha ångest, alltså mer än den jag redan har, vill säga.
Det är nämligen så att "förr i tiden" när jag gick i skolan, från och med att jag ungefär sju till 18 år, alltså från första klass till sista klassen i gymnasiet hade jag sån stark ångest på sommarloven.
För all del i skolan också, i allra högsta grad och mer och mer för varje årskurs. Men på varje sommarlov har jag haft sån ångest och med en stor orosklump i magen har jag räknat ner antalet dagar som var kvar av lovet, från sommarlovets första dag.
Och det jag då menar när jag säger att jag saknar den ångesten jag hade förr på sommarloven är inte att jag saknar ångesten i sig. Nej, ångest är verkligen inget roligt att ha så just det saknar jag inte.
Utan det jag saknar är att ha en nedräkning. Att ha någonting som börjar till hösten efter x antal dagars ledighet. Det är just DET jag saknar! Att ha ett så kallat liv! En vardag. Ett sommarlov som har en början och som har ett slut och att något annat tar vid efter sommarlovets slut.
Nu för tiden har jag inget sådant. Inget alls. Mina dagar bara går och går och inget händer. Inget lov som har en början och ett slut. Ingen skola eller jobb eller ens praktik eller vad som helst som har en början och ett slut. En "normal" vardag!
Jag har ingenting av det där. Inget. Och det har jag inte haft sedan juni 2013 då jag på något magiskt vis klarade av att ta studenten, samt att gå ut med mestadels MVG trots att jag redan då var svårt sjuk i vpde ME och fibromyalg, även om det inte alls var så illa som det är idag, så gjorde jag det.
Men enda sedan dess har jag varit sjukpensionär, ännu mer svårt sjuk och sängliggande och dagarna har smält ihop med nätterna och jag har ingenting som kan liknas vid ett "normalt" liv eller en vanlig vardag.
Absolut INTE. Och därför saknar jag den där ångesten jag kände varje sommarlov. Den jagande känslan av att dagarna gick och den normala vanliga vardagen med skolan närmade sig.
För även om jag mådde väldigt dåligt redan då hade jag åtminstone en normal vanlig vardag. Och jag hade i alla fall en skola att gå till och gå i. Det är väldigt mycket mer än jag har nu.
Vilken vacker bild. Du beskriver ditt liv och dina tankar så fantastiskt bra. Känner att jag bara upprepar det du har skrivit. Just det att tiden, dagarna rinner iväg utan att ha något att se fram mot eller ha något som avbryter dagarna. Tiden rinner iväg på något konstigt sätt. Det jag kan känna nu är att sommaren bara kommer att försvinna utan att jag kan njuta av den. Även om jag drar för fönstret i rummet och stänger till dörren så tycker jag mer om solen och ljuset ute nu. Hösten och vintern är så lång och mörk. Men det spelar ingen roll, jag ligger där jag ligger. Spelar ingen roll om vi har besök, julafton, midsommar, alla dagar är lika. Livet rinner ifrån mig. Men kanske det är värre på sommaren, då skulle jag vilja vara ute. På vintern är det ändå så kallt att jag inte längtar ut för det. Jag vet inte vad jag väntar på, men har en känsla av väntan ändå. Hoppas att Trisse har hämtat sig, och du också förstås min kära underbara vän.Ha en dag hjärtat❤️❤️🐶❤️❤️🐶🙌❤️💙💙👩❤️👩❤️💙💙I-M