hannaslillaliv.blogg.se

Som jag skrivit någon gång tidigare har vi världens bästa grannar som bokstavligen får denna familj att klara sig på vardagar tack vare att de tar ut Trisse på promenad så gott som varje dag vid kvart i tolv. 

 

Utan dem, ett äldre par, hade mamma, pappa och Lina tvingats turas om att åka hem på lunchen för att gå ut med Trisse och visst hade det funkat. Ett tag. Men inte i längden. 

 

Så våra underbara grannar är verkligen guld värda att ha! Det är dessutom väldigt bra och tryggare för mig att de finns bara några meter bort och de har egen nyckel så om jag skulle svimma eller ramla på golvet så kan jag ringa dem så kan de komma in och hjälpa mig upp till sängen igen. 

 

De är verkligen toppengrannar och de älskar Trisse och Trisse älskar dem. 

 

Nu är de ute och reser i två veckor. De åkte igår och är tillbaka om nästan exakt två veckor så nu i två veckor är det pusslande som gäller. Mamma och pappa och Lina får turas om att ta sig hem på lunchen för att ta ut trisse på promenad. 

 

Och eventuellt ge mig mat om jag skulle orka det, vilket tyvärr är högst sällan jag gör. Tänk så mycket enklare det hade varit om jag kunde stå på mina två ben och ta ut Trisse på en liten promenad själv. Tänk OM det hade funkat!

 

Men det går ju inte. Jag vet ju det. Det är över fem, snart sex, år sedan jag kunde ta ut Trisse på en liten kort kisspromenad sist. Så längesen är det! Galet. Sjukt. Sorgligt. Men sant. 

 

Om två veckor är världens bästa grannar tillbaka och då är det business as usual. Tills dess är det lite pusslande, men det löser sig. Är det inte längre tid än två veckor så går det att ordna. Som väl är.