hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

1

Just nu är jag lite efter med svar...

...på alla kommentarer som trillat in här de senaste dagarna. Jag har inte haft ork att svara på allt, nästan inget än så länge, men jag är snart i kapp igen. 
 
Jag blir så glad när jag ser hur många det är som både läser och kommenterar. När jag skrev mitt första inlägg hit till bloggen, den 20:e september 2015, kunde jag aldrig drömma om tre saker: 
 
- att jag skulle få så många läsare som jag har varje dag 
- att jag skulle orka/kunna/vilja fortsätta blogga så länge, så mycket (minst ett inlägg varje dag, de första åren var det två-tre inlägg varje dag) 
- att jag skulle fortsätta att bli sämre och sämre, sjukare och sjukare. 
 
Jag kunde ALDRIG i hela mitt liv föreställa mig att jag skulle bli så sjuk, ännu sjukare. Jag var rädd att det skulle bli så, men jag kunde ändå inte riktigt föreställa mig det. 
 
Min plan är att jag så sakteliga ska börja publicera och svara på alla de kommentarer som kommit in de tre sista dagarna, det är närmare 20 stycken. Så det kommer ta mågra dagar.
 
Men fortsätt kommentera ändå! Jag blir så glad för VARJE kommentar jag får. Så länge den inte är elak såklart!
 
Till sist vill jag bara skriva och återigen säga ett stort, stort TACK så mycket till alla er som läser, gillar, kommenterar, delar det jag skriver och på andra vis stöttar mig. 
 
Det är alla NI, varenda en av er, som får mig att orka fortsätta blogga och jag är så otroligt glad och tacksam för det. TACK, mina kära läsare. 💙💙💙
 
 
Mitt minne är verkligen inte det bästa (snarare det sämsta) på grund av den svåra hjärntröttheten men vissa datum minns jag ändå fortfarande. Som väl är. 💙
Kommentera inlägget här »
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Vi alla vet och förstår att du inte orkar med att svara alla kommentarer varje dag. Det är ett under att du fortfarande orkar skriva din blogg. Naturligtvis blir man orolig när du inte svarat på några dagar, då vet vi att du är extra dålig. Men även hur mycket du än vill svara måste du ta det lite lugnt. Vi finns kvar och förstår. Därför är det ännu roligare att se dina svar när de än kommer. Du finns alltid i mina tankar och i mitt hjärta vare sig du skriver eller inte. Min stora Krigare som kämpat hela ditt liv. Jag är så stolt över dig hur du kämpar varje dag, minut för minut. Glöm aldrig det Älskade Hjärtat❤️ All kärlek till dig min vän❤️❤️💙💙❤️❤️🐶❤️❤️😘😘I-M

Svar: Men jag vill ju så hemskt gärna svara på alla fina kommentarer, mejl och meddelanden jag får. Jag känner mig så taskig när jag inte svarar på något som någon har tagit sig tid att skriva till mig. Det får ta den tid det tar innan jag svarar, ofta tar det alldeles för lång tid för att jag ska känna mig nöjd. Men det är som det är. Det är inte alls ofta jag orkar sätta mig och svara på kommentarer eller mejl eller meddelanden som jag gör nu men ibland blir det av och då försöker jag svara på så många jag bara orkar för jag tycker de som skriver till mig förtjänar svar.

Du finns alltid i mina tankar och alltid i mitt hjärta, älskade vän.
Jag är såå stolt över dig, älskade du. Vi kämpar tillsammans. Du och jag. Nu och för alltid.
Älskar dig så mycket, så mycket. Tillsammans är vi starka.
Massa massa kramar och kärlek till dig, finaste du <333 <333
Hanna Andersson