hannaslillaliv.blogg.se

Ibland slår det mig hur sjuk jag verkligen är. Vad det är för sjukdomar jag har och att flera av dem (varav ME är den enda av dem jag är öppen med och skriver om här) faktiskt kan leda till döden om det vill sig riktigt illa. 

Eller riktigt illa är det ju förresten redan om man liksom jag är mycket svårt ME sjuk. Men det kan alltid bli ännu värre. Och sanningen är dessvärre den att folk dör av ME, det har hänt ett flertal gånger och så länge vi inte har någon fungerande behandling eller ännu bättre; ett botemedel, kommer det att ske igen. Många gånger. 

Jag försöker så mycket jag bara kan att vara här och nu och att inte tänka för mycket. Men det händer att verkligheten kommer i kapp mig, att jag slås av det faktum att jag har flera stycken sjukdomar som kan leda till döden, MIN DÖD, och då kommer paniken och dödsångesten! Det är oundvikligt.  

Som den lilla mus som blir jagad och som i panik springer så fort han bara kan för att komma undan döden. Tänk vilken panik och dödsångest den lille krabaten måste känna där och då! Fruktansvärt. 

Om ett ögonblick kan han sitta i klorna på, och då också bli dörad och uppäten, av den stora ugglan (i detta fall är det en vacker vit fjälluggla). Fy vilken panik och dödsångest stackarn måste känna ögonblick innan hans liv är över och han dör. 

Precis så som jag gissar att den söta lilla musen känner så känner jag när verkligheten kommer ikapp mig. Jag känner mig skräckslagen, livrädd, panikslagen och har dödsångest. Samt att jag blir så otroligt stressad, otålig och frustrerad. 

Den lilla musen springer för sitt liv, den gör det den kan för att försöka undkomma döden. Den gör något aktivt, den kämpar, in i det sista, för sitt liv. 

När jag blir sådär överrumplad över den bistra verkligheten och slås av att några av mina sjukdomar faktiskt kan leda till min död så känner jag sån extrem frustration över att jag inte ”gör något”.

Att jag inte själv springer för mitt liv. Det känns så oerhört tungt att jag bara ligger ner i sängen, platt som en pannkaka, helt förlamad av utmattning och fruktansvärd värk.

Egentligen, när jag inte är överrumplad över hur den bistra verkligheten ser ut och hur illa det kan gå för mig, VET jag att jag gör det jag kan för att försöka överleva. Jag gör mitt bästa för att få i mig mat, dryck, mediciner och jag vilar, vilar och vilar ännu mer för att inte krascha och riskera ytterligare en permanent försämring osv osv. 

Jag kämpar varje dag i stort, stort lidande och jag står ut varje sömnlös natt som är så enormt plågsam. Jag kämpar så hårt jag kan dygnet runt för min överlevnad och jag gör så gott jag kan. Det VET jag. 

Ändå finns den där frustrationen och ilskan där inom mig på ett litet, litet hörn. Och även om mitt förnuft och min vetskap och kunskap om min kropp, alla mina sjukdomar och om min situation säger mig att jag inte kan springa för mitt liv, att jag inte kan fightas och slåss rent fysiskt för min överlevnad så är det någon slags överlevnadsinstinkt som säger mig att jag måste det! 

Att det inte räcker att ”bara” hushålla med den pyttelilla energi jag har och att ta hand om mig själv och vila och allt det där. Men nu är det, att ta hand om mig själv, det jag kan göra. Jag är för sjuk och för svag dör att springa för mitt mig och för att fightas och slåss för min överlevnad. Och vem vet om det hade gjort något bättre?! 

Jag vet inte om någon av mina sjukdomar, eller kanske kombinationen av dem allihop, kommer att bli min död eller inte. Jag har inte förmågan att se in i framtiden, så jag vet inte det. 

Allt jag vet är att jag måste försöka leva här och nu och göra det bästa av situationen. Vilket inte är så lätt när min situation är som den är. Men jag försöker mitt bästa ändå. 

Och när verkligheten kommer ikapp mig nästa gång och dödsångesten får ett grepp om mig så starkt som fjällugglans klor får ett grepp om den stackars lilla musen måste jag försöka att ta det hela med ro.

Jag måste försöka lugna ner mig och tänka på att jag INTE är musen. Jag har ingen stor och skrämmande och livsfarlig fjälluggla efter mig som hotar att döda mig vilket ögonblick som helst. 

Visst är jag mycket svårt kroniskt multisjuk och visst har några av mina sjukdomar en potentielle risk att kunna leda till min död. Men jag är inte musen och jag är inte jagad av en fjälluggla. 

Det gör att jag kan fortsätta ta det så lugnt jag kan, försöka leva här och nu och göra så gått jag kan för att ta hand om mig själv. Ta en dag i taget och fortsätta överleva dag efter dag. Natt efter natt. Trots att det är mycket svårt, trots att lidandet är otroligt stort. 

Och det är ingen nytta till att börja springa för mitt liv eller försöka fightas och slåss för min överlevnad. Tvärt om! Det skulle enbart göra mig ännu sjukare. Och dessutom behöver jag inte det. Det tjänar ingenting till.

Så nu tar jag det lite lugnt. Och fortsätter att leva här och nu och kämpa för min överlevnad. Samt hoppas att mitt liv blir så långt sim möjligt och att jag snart kan få börja LEVA det också. Inte bara överleva. Vi får hoppas på det...