Det har varit och är fortfarande en extra tuff period för mig. Fysiskt mår jag ju katastrofalt dåligt och kämpar varje dag för min överlevnad och nu det sista har jag även mått sämre psykiskt.
Förklaringen till det är bland annat att flera ME-sjuka personer, varav en jag kände ganska väl, har begått självmord i januari månad.
Fyra stycken på nio dagar. Det är klart att det påverkar! Inte minst när man som jag kämpar med tankar om att ge upp, självmordstannar. Det har verkligen berört mig djupt.
Något annat som har hänt och som jag snart kommer skriva mer om då det är en av frågorna jag fått från er (svar kommer så snart som möjligt men jag har tyvärr inte orkat göra klart det inlägget än, hoppas ni har överseende med det och förståelse för varför det blivit så) är att jag fick en ny svår och kronisk diagnos i december. Jag försöker nu med behandling men det går inte så bra och är inte alls så lätt, varken fysiskt eller psykiskt.
Och ännu en jobbig sak som pågår just nu är att jag har det extra kämpigt med mage-tarmar nu. Min inflammatoriska mage-tarmsjukdom är inne i ett skov. Det är såklart väldigt jobbigt i sig och det är också otroligt dålig timing då jag ska göra en koloskopi på onsdag, hur nu det ska gå till...!
Det är mina läkare som i stort sett kräver att jag ska göra en ny koloskopi nu på grund av försämrade inflammationsvärden i tarmen. Det var väldigt jobbigt och plågsamt att genomgå denna undersökning för två år sedan och det kommer inte direkt att bli enklare nu. Jag hoppas att kraschen efteråt blir så hanterbar som möjligt.
Så det är alltså väldigt mycket olika saker som försegår nu och har gjort ett tag och det påverkar mitt fysiska mående såväl som det psykiska.
TACK, mina kära läsare, för att ni fortsätter att läsa och följa mig i min vardag och stötta mig. Det betyder mycket mer än ni kan tro, inte minst nu, perioder som denna då jag verkligen måste övertala mig själv att jag bara måste fortsätta kämpa. Hur tufft det än är.
Och tufft är det. Det är otroligt tufft och jag lider något så fruktansvärt. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka stå ut. Men stå ut måste jag ju. För min familjs skull. För mina vänners skull. För er skull. Jag måste fortsätta kämpa. Så är det bara. Hur tufft det än är...
Det har dessvärre ALDRIG varit ”fine” för mig då jag ALLTID varit sjuk och har haft svårt värk och svåra smärtor sedan jag var liten. Men det fanns ändå en tid då det var bättre och enklare än det är nu. Jag vill tillbaka dit...
tack för att du håller ut, det ger mig mod och styrka att också göra det