hannaslillaliv.blogg.se

Jag har inte sovit nästan någonting i natt. Men det blev i alla fall någon enstaka timma och det får jag vara nöjd med. Det är mycket bättre än ingen sömn alls. Men alla vakna timmar i mörkret leder såklart till en hel del funderingar. 

 

 

Och medan tankarna vandrande omkring och berörde det ena ämnet efter det andra, utan att jag gjorde minsta antydan till att styra dem, mindes jag plötsligt vad en av mina Smärtläkare (en jag verkligen tyckte om) sa till mig för något/några år sedan. Han sa att det är absolut vanligast att man får diskbråck i ländryggen och efter det är det näst vanligast i nacken. 

 

Jag har ett antal diskbråck i ländryggen (där jag även har för långa kotuskott och lite annat som krånglar) och ett antal, fast några färre, i bröstryggen. Och det är just det som är. Jag har inga diskbråck i nacken, som jag vet. Det är två år sedan jag gjorde en MR över hjärna, nacke och rygg så det kan såklart ha utvecklats diskbråck där med men det kan jag såklart inte utgå från.

 

Min smärtläkare, som verkligen är otroligt duktig och respekterad inom sitt yrke och sin genre/specialitet som Smärtläkare, sa att jag har ovanliga diskbråck. Att hela jag är väldigt unik (fast det visste vi ju redan, jag är otroligt unik på alla sätt och vis enligt skolmedicinen!) som har ett flertal diskbråck just DÄR, i bröstryggen, alltså mellan skulderbladen.

 

Ja, vad ska man säga? Sådan människa, sådan rygg och sådana diskbråck, antar jag.