Igår kväll var mamma iväg på något jobbrelaterat i Göteborg och Lina hade precis kommit hem från jobbet (hon jobbar till halv sex-sex på måndagar) och pappa och Trisse hade precis kommit tillbaka från en riktig långpromenad. Jag låg, som vanligt, och vilade i sängen när jag hörde ett krafsande på dörren.
Trisse ville inte vara där nere med pappa och Lina utan gan kom springande upp för trappan och krafsade på dörren till sovrummet där jag låg och vilade. Han krafsade upprepade gånger och det värkte i mitt hjärta att jag kände mig för svag och yr för att orka gå och öppna dörren och släppa in honom.
Jag skrev snabbt ett sms till Lina och pappa att Trisse är här uppe och att de måste kalla ner honom. Men ingen av dem läste mitt sms och stackars Trisse fortsatte att krafsa på dörren och nu pep han också.
Så jag fick helt enkelt gå på skakiga ben och med prickar i synfältet (jag var så yr och svimfärdig) och öppna dörren och släppa in honom och lyfta upp honom i sängen (som tyvärr är för hög för honom att hoppa upp i själv). Jag la mig igen, skakandes under täcket och Trisse gick raka vägen fram och la sig som en liten kringla på mina fötter.
Mitt hjärta blev så varmt och alldeles fyllt av kärlek. Det känns så fint att veta att Trisse så gärna vill vara med mig att han ihärdigt står kvar och krafsar på dörren tills jag öppnar för honom. Min lille pojk. Mitt hjärta. Mitt ALLT.
Lille älsklings gubben! 🐶❤️
Mormor är tyvärr ännu sämre. Igår morse såg det lite ljusare ut för hon hade haft en okej natt (natten till igår alltså) och hennes infektionsvärde i kroppen hade gått ner ytterligare. Mamma är hos mormor så mycket hon kan på dagtid, när hon har rast och på lunchrasten (hon jobbar ju på samma sjukhus som mormor är inlagd på så det går snabbt att ta sig till henne).
Mamma såg att mormor såg sämre ut igår på dagen. Sen skickades hon till röntgen för att ta röntgenbilder över lungorna eftersom att hon syresätter sig sämre och har syrgas och ytandas. Det visade sig tyvärr att hon har vätska i båda lungorna. En hel del, värkar det som och det är ju inte alls bra.
Idag är planen att de ska, under lokalbedövning, tappa lungorna på vätska. Vi får verkligen hoppas både att tappningen går bra OCH att det sedan inte fyller på sig med mer vätska i lungorna igen.
Vad vätskan i lungorna beror på vet vi inte, men det är klart att om man bara ligger och ytandas så ventilerar man inte ut sig som man ska.
Det var väldigt tufft att få beskedet att hon har vätska i lungorna, såklart. Men vi ger inte upp hoppet än. Verkligen inte! Det är som jag sa till Lina igår när hon grät och låg i min famn efter vi fått detta besked.
IT AIN’T OVER TIL’ IT’S OVER! Och så är det med det!
Så sant hjärtat❤️
Love you❤️❤️🐶❤️❤️🐶❤️❤️I-M