hannaslillaliv.blogg.se

Japp! Precis som rubrieken säger: imorgon är det dags för ögonoperation! Jag inser nu när jag skriver att jag nog inte skrivit något här på bloggen att det snart är dags för min operation. Jag vet inte ritkigt varför, men jag tror att det är så att jag inte velat skriva något om det till er, mina fina, älskade läsare, eftersom att jag själv förskt förtärnga detta enda sedan jag fick kallelse och mitt operationsdatum i början av december.

 

Jag har verkligen inte velat tänka på det utan har heslt velat förstränga det och att skriva om det och tala om det för hundratals personer, alltså ni som läser, hade gjort det hela mycket mer verkligt, tror jag. 

 

Jag vill verkligen inte opereras och jag känner mig supernervös och jag känner att kroppen och hela JAG bara skriver NEJ! Och skriket inombords blir högre och högre och sedan en vecka tillbaka har skriket varit så högt och påtagligt att det inte längre gått att ignorera. Inskrivningssamtalet med min Narkosläkare gjorde inte det hela mindre verkligt. 

 

Anledningen till att jag inte vill opereras är att jag inte vill opereras. Efter ca 30 operationer känner jag att det räcker! Jag vill inte mer, helt enkelt och eftersom att jag har svår PTSD efter alla svåra operationer och efter all misshandel och övergrepp vården och viss vårdpersonal utsatt mig för sedan jag var liten är dey traumatiskt att vara på sjukhus och ett riktigt trauma att opereras. Inte bara för kroppen som blir skuren och sydd i utan för MIG, psykiskt, känslomässigt. Mamma ska vara med mig och det är tur det. Jag hade inte gjort detta själv. 

 

Man kan ju defitivt fråga sig varför i allsin dar´ jag ska opereras igen när jag verkligen inte vill det, framförallt eftersom att det är en frivillig operation och inget jag måste göra för att rädda mitt liv eller liknande. Men det är bara så att jag är otroligt trött på att se dubbelt hela tiden, dygnet runt. Jag har gjort det i ca två års tid, men från början var det bara då och då men det (som allt annat) har blivit gradvis sämre och nu ser jag dubbelt hela tiden och det är sällan jag lyckas få ihop de två "bilderna" (alltså det jag ser) till en bild. 

 

Och min vc-läkare, min ögonläkare, annan ögonspecialist (ortoptist) och min familj tycker att jag utan tvekan ska opereras så det känns inte ens helt frivilligt. Självklart vill jag se normalt igen för det är jobbigt att se dubbelt och det är väldigt utmattande för min redan mycket trötta hjärna. 

 

Det enda jag är riktigt orolig för är hur mycket stryk min ME (och alla andra sjukdomar och EDS:en mm) ska ta skada av detta. Jag lär bli permanent försämrad i ME:n av denna operation för det har jag blivit av alla operationer jag genomgått med ME. Frågan och det största orosmomentet är HUR MYCKET försämrad jag kommer bli. Samt frågan och orosmomentet hur lyckad operationen kommer bli.

 

Det är mycket som kan få fel och eftersom att jag är som jag är (inte medicinskt som alla andra) och dessutom mycket svårt sjuk skulle det inte förvåna mig om jag drar på mig inefktioner och blödingar och allt annat efter operationen. För det är tyvärr sån jag är. Och det suge...såklart...! 

 

Snälla håll tummarna för mig, fina läsare! Jag skriver något väldigt kort imorgon och sedan kommer Lina uppdatera er att jag lever (om jag lever, vill säga) efter operationen och antagligen också dagen efter om jag inte orkar få ihop en mening eller två på egen hand!