Men som alltid fick jag kritik för det jag skrev. Någon hävdade att Försäkringskassan visst gör ett oklanderligt arbete i bedömandet av vem som har rätt till ersättning och vem som är tillräckligt frisk (eller "för lite sjuk") för att bli nekad den ersättning den visst har rätt till. Den person som kommenterade så kritiskt (och en smula elakt) hävdar alltså att trots att både den sjuka, den sjukas läkare och flertalet intyg (och ofta även sjukgymnast och arbetsterapeut) bekräftar att den sjuka individen inte kan arbeta så kan han/hon det om Försäkringskassan påstår det. Ja, men då så. Försäkringskassan vet ju alltid bäst. Eller inte...
En annan läsare skrev att hon var tacksam att hon fått sin sjukersättning beviljad, men att hon liksom jag var livrädd för att bli av med den. Att hon, liksom jag får ångest bara ett brev från FK dimper ner i brevlådan, för tänk vad som kan stå i brevet. Tänk vilken makt FK och andra myndigheter har över oss sjuka som är så beroende av andra, myndigheterna bland annat, för att överleva. Men då skrev en annan kritisk person att han inte alls förstår att det inte känns säkert med Försäkringskassan. Har man sin ersättning så har man.
Jo, visst. Tills det att Försäkringskassan bedömer att du inte är sjuk nog längre för att få ha kvar din ersättning. Så står man där, utförsäkrad, utan försörjning och utan möjlighet att arbeta på grund av sjukdomarna. Då måste man antingen gå till Soc och begära pengar för att överleva eller så får man skriva in sig på Arbetsförmedlingen där man riskerar att bli nekad på grund av att man är för sjuk för att arbeta. Eller så tvingas man ta ett arbete bara för att få mat på bordet och tak över huvudet, trots att man är för sjuk för att arbeta. Om man nu har turen att kunna stå på benen så man kan arvets överhuvudtaget. Det är långt från alla utförsäkrade och de som blir nekade sjukersättning som kan det.
Så hur kan sjukersättning/sjukpension och Försäkringskassan ge trygghet när vi sjuka vet allt detta? När vi ständigt lever med oron att vi ska bli av med den lilla ersättning vi har. Den lilla ersättning som tyvärr ofta är för låg för att kunna leva på men som vi ändå är helt beroende av. Det är också helt galet, hur låg sjukersättningen/sjukpensionen är för många av oss. Självklart ska man inte kunna leva lyxliv på sin ersättning från Försäkringskassan, men tro mig, det är ingen risk. En inkomst ska väl ändå gå att leva (överleva) på?! Men det gör den tyvärr inte alltid, långt i från. Hur kan det vara en säkerhet? Hur kan man påstå att vårt samhälle har ett skyddsnät för sjuka? Hur?!
Detta är så sjukt, så galet. Så fel. Ju mer berättelser av fina läsare som hör av sig som jag får ta del av, ju mer jag själv får gå igenom med FK och ju mer jag läser på, desto mer ser och förstår jag hur icke fungerande denna del av samhället, vårt land är. Hur kränkta, utelämnade och dåligt behandlade vi sjuka blir. Inte bara av vården utan också av myndigheterna, i synnerhet Försäkringskassan.
Sverige är ett fantastiskt land på många sätt, det tycker jag verkligen och vi som bor här i vårt avlånga land har mycket att vara tacksamma för. Men detta, försörjning, ekonomiskt (och övrigt) stöd till långtids/kroniskt sjuka är ett område där mycket, mycket stora brister finns och där massor finns att förbättra. Det bara är så. Men så länge den friska delen av samhället, myndigheterna och politikerna fortsätter att blunda för dessa stora problem kommer de finnas kvar. De komma växa och bli ännu större. Och vilka är det som drabbas tro? Jo, den redan utsatta delen av samhället, en av de fattigaste delarna av samhället. Långtidssjuka, sjukpensionärer, samt ålderspensionärer. Är det ett sånt samhälle vi ska ha? Ett sånt samhälle vi vill leva i och kan känna oss stolta över? Nej, trodde väl inte det.
