hannaslillaliv.blogg.se

Det rosslar och piper i bröstet. Att andas är en energikrävande uppgift. Halsen är full av slem som inte går att hosta upp och andetagen är som ytliga viskningar. Med jämna mellanrum måste jag ta sats, göra en riktig kraftansträngning och hosta och harkla mig. Nästkommande andetag går lättare att ta. Sen är slemmet och rosslandet tillbaka. Jag andas och andas, tar ett andetag efter det andra. Kippar efter luft, tar i från tårna för att hålla mig flyttande över vattenytan. Det är ett maratonlopp som aldrig tar slut, men mina krafter är allt annat än oändliga.

Syrebrist råder i hela kroppen. Det finns en ständig känsla av panik inom mig. Jag håller på att drunkna. Kvävas. Ett skrik på hjälp sitter fastetsat inom mig. Det vill komma ut, men kan inte. Det finns inte tillräckligt med kraft. Väsande ljud och lågt talande är allt som kommer fram och mellan orden kippar jag förtvivlat efter luft.

Rädslan över att kroppen ska lägga av och ge upp helt är konstant. De gånger jag tvingar ner hjärna och kropp i kemisk sömn känner jag ett ytterligare uns av rädsla. Tänk om andningen slutar fungera helt och jag inte vaknar igen? Jag kämpar och kämpar. Men ju mer jag kämpar desto svagare blir jag. Ju längre jag springer desto längre bort försvinner mållinjen. Kampen är evig och går inte att vinna. Jag verkar vara dömd att förlora.

Musklerna finns kvar i och på min kropp och de vittnar om en tid då min kropp fungerade och gick att använda. Men musklerna har förlorat sin styrka och spänst. Nu tynger de ner mig, de skakar vid minsta rörelse och är fulla av mjölksyra. Detsamma verkar gälla min andningsmuskulatur. Den fungerar inte som den ska. Likt allt annat går den inte längre att träna upp, den tappar mer och mer i styrka och försämras gradvis av all ansträngning. Men jag kan inte låta bli att andas, trots att kroppen stundtals försöker vara utan luft så går det inte. Jag sitter upp, försöker djupandas. Men syrebrist råder ändå.

Rädslan och paniken är ständigt närvarande. Jag vill fly den hemska känslan av att jag håller på att kvävas, men det kan jag inte. Jag har tvingats vänja mig vid dess närvaro och har lärt mig att den finns där och inte går att få bort. All smärta gör det ännu svårare att få luft. Tortyren av den vidriga smärtan är total. Jag undrar stilla i min ensamhet om det skulle vara lättare att andas om inte smärtan fanns. Jag tror det. Eller rättare sagt, jag vet det.

Smärtan och värken har kramat ut det sista lilla liv som fanns kvar i mig och har förvandlat min existens till en kamp om överlevnad. Det var längesen jag levde. Nu för tiden försöker jag enbart överleva. Och det är mycket svårt när jag ständigt måste kippa efter luft, hämta andan och bita ihop för att inte skrika rakt ut av smärta, rädsla och panik.