Tidigare imorse åkte hela familjen, inklusive Linas flickvän, iväg till Dalsland. Till min mormors föräldrahem. Där ska de greja hela dagen. Min moster med familj och mormor och morfar är också där så det är en släktträff på köpet. Alla är där utom jag. Och Trisse. Då skulle man kunna tänka, och hoppas, att lille Trisse ligger här hemma med mig i sängen, som han alltid gör annars. Men det gör han tyvärr inte. Han är iväg hos sina tjejer, Tyra och Tjorven, och deras matte och husse. Anledningen till det är att jag inte kan ta ut honom på promenad. Jag kan inte ens bara släppa ut honom så han får kissa. Och de andra är borta till eftermiddagen någon gång.
Det känns deppigt och tråkigt att jag inte är med i Dalsland. Och det känns ännu mer deppigt och jobbigt att jag inte kan ta hand om MIN hund, att jag inte kan gå ut med honom, och att han därför inte kan vara hemma med mig. Jag hade verkligen behövt hans sällskap nu när jag är ensam hemma och dessutom deppig. Men men. Det är som det är och vid det här laget är jag så van vid att alla andra är iväg på utflykter och aktiviteter utom jag. Men det betyder inte att det inte känns jobbigt ändå. För det gör det. Jag önskar inget hellre än att jag var tillräckligt frisk så jag också kunde vara med! Och ännu hellre, att jag var tillräckligt frisk så jag kunde gå ut och gå med min egen hund. Det är det värsta. Att jag inte kan det.
Trisse, min lille älskling, du har bara varit ifrån mig i en timma. Ändå saknar jag dig så mycket att det känns i hela kroppen, i hjärtat framförallt. Men jag vet att du har det toppenbra hos dina tjejer. Mamma Tyra och storasyster Tjorven tar hand om dig när inte jag kan. 🐶❤️