hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag försöker verkligen så gott jag kan, med ALLT!

Jag har publicerat denna bild en gång tidigare. Den stämmer mycket väl för min del.
 
 
Jag försöker göra det som står på bilden. Jag försöker verkligen. Det gör att dagen känns lite, lite mindre förjävlig, högst tillfälligt, men ändå. Men att göra det som står på bilden är verkligen inte det enda jag försöker. Jag anstränger mig och försöker verkligen så gott jag bara kan, med ALLT.         
 
Jag försöker: 
- Att vara på så gott humör som möjligt, heja glatt och vara glad, trots att jag har så helvetiskt ont att jag känner för att mörda någon, helst mig själv, och slita mitt eget hårt.       
 
- Jag försöker att vara på gott humör och inte vara sur eller lättretlig trots att ALLT gör så ont, hela kroppen och hjärnan, vid varenda litet stimuli. Ljud, ljus, rörelser. ALLT.     
 
- Jag försöker verkligen att inte klaga, belasta min familj och några närmsta vänner- ni vet vilka ni är-, mer än mödvändigt för jag har redan så dåligt samvete för att de hjälper mig med ALLT. Framförallt mamma, hon hjälper mig verkligen med allt, bokstavligen.            
 
- Se framåt, se att det finns en framtid för mig, trots att jag mår så dåligt och har så svåra symtom att det känns som att kroppen kan ge upp och att jag då dör, varje dag. Så svag pch plågad är kroppen. Och hjärnan.          
 
- Jag försöker att stå ut. Inte bara ge upp. Trots att det känns som enda utvägen, ungefär tio gånger om dagen, och trots att en minut i mitt oerhörda lidande känns som en timma i helvetet.         
 
- Det jag försöker kanske allra hårdast av allt är att vara en så bra dotter, syster, mamma (till Trisse) och vän som möjligt, trots att mitt liv blivit totalt förstörd på grund av alla sjukdomar, framförallt ME:n som jag är så svårt drabbad av. Jag vet att samtliga nyss nämda skulle ge vad som helst för att få tillbaka sin gamla Hanna. Och jag vet att jag inte alltid är så trevlig att umås med. Eller så rolig, smart eller något alls,  som jag var förr. Jag är nya svårt mullitisjuka Hanna. Alla, inklusive jag själv, skulle ge vad som helst för att få tillbaka Gamla Hanna. Inte för att jag någon gång varit frisk. Men allt var ändå mycket bättre innan jag blev så otroligt dålig som jag är nu.              
 
- Jag försöker att vara en så bra Hanna som möjligt, med mina nya förutsättningar, så min familj står ut med mig så gott som möjligt. Och framförallt försöker JAG att stå ut.
 
- Jag försöker hårdare än jag någonsin försökt,
med någonting, att stå ut. Inte ge upp. Fortsätta överleva. Hoppas överleva. Finnas kvar, trots att livskvaliteten är lika med noll och jag lider mer än jag trodde var möjligt och jag ständigt är rädd att kroppen ska ge upp. Sluta fungera så jag dör. 
 
Jag försöker verkligen. Och hoppas det märks. För mer än detta kan jag inte försöka. Oasvett hur mycket jag än vill.  
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: