Idag är det ju Juldagen, dagen dagen efter Julafton och dagen innan Annandag Jul!
Så nu till frågan vars svar detta inlägg handlar om: Hur var min Julafton? Och hur var era? Skriv och berätta om ni vill! Och fortsätt läsa om ni vill veta hur min Julafton blev!
Jag skulle säga att den blev så bra som den kunde bli. Ja, faktiskt! Efter att familjen varit hos mormor och morfar, där också min moster och hennes familj och en äldre dam min moster känner och bjudit med, och ätit julmat och fikat och kollat på Kalle Anka och morfar hade varit tomte åkte de vägen om kyrkogården där de tände ett ljus för min och Limas älskade och mycket saknade farmor och farfar och sen efter det kom de hem till mig!
Då hade jag legat blick stilla sedan morgonen då jag lyckats få i mig frukost (det är verkligen inte ofta det händer att jag orkar tvinga i mig det). Jag låg bara och vilade, mycket strikt, ingen telefon uppe, ingenting. Jag rörde mig inte ens. Allt för att spara den lilla, lilla och mycket dyrbara energi jag hade kvar.
Lina kom direkt in i mitt rum och hjälpte mig på med bh, som jag nästan aldrig har på mig nu för tiden, och- hör och häpna- en klänning! En mörkblå, superfin klänning som sitter väldigt fint på mig, om jag får säga det själv! Lina fixade till mig lite snabbt med lite smink och bytte mina "vardags"-örhängen mot ett par jättefina "fest"-örhängen och dagen till ära bar jag även min älskade och mycket vackra diamantring. Jag blev faktiskt ganska fin och jag kände mig fin och det gör jag nästan aldrig. Max en gång om året. Verkligen max!
De andra var så fina de med! Mamma hade en jättefin röd klänning som vi andra köpte till henne julklapp för några år sedan. Lina hade en jättefin röd topp och en snygg, svart kjol. Pappa var den som var minst uppklädd, men han var jättefin och stilig han med i skjorta och jeans. Till och med Trisse var uppklädd! Han hade en röd fluga med vit krage om halsen. Han var så söt, så söt! Min lille pojk!
En mörk bild på en mörk liten hund som låg i sin sång och vilade, med flugan på och allt! Det är jobbigt att vara liten pojk på Julafton och ännu jobbigare är det att fira Jul inte bara en, utan hela två gånger på samma dag! 🐶❤️
Här har vi unge herr Trisse igen, så snygg i sin fluga med vit krage och i färgerna röd och vit, dagen till ära. Mamma fotograferade Trisse när han låg på mattan i mormor och morfars vardagsrum. Omgiven av alla kaffedrickande julfirare. Jag undrar om han saknade mig. Men jag hoppas inte det och tror inte det heller eftersom att det var så många där, varav flera är personer han verkligen älskar, lika mycket som han älskar mig. Vad gällde mig själv saknade jag honom väldigt mycket. Det gör jag alltid när han är ifrån mig, även om han bara är ute på en liten promenad. Jag saknar honom ändå. Han är min lille bebis. Min lille bebis som jag älskar så otroligt, oerhört, oändligt mycket. Min lille Trisse-bebis. Mitt ALLT. 🐶❤️
Vi åt en väldigt god julmiddag innan jag halvt kraschade i soffan. Jag fick ingen lång återhämtning för snart var det dags för kaffe, julgodis och paketöppning. Lina agerade tomte och pappa hjälpte mig att öppna mina paket. Vi alla blev väldigt nöjda med vad vi fått av varandra. Mest nöjd var jag dock över det faktum att jag var med, att vi myste till soffan tillsammans och att vi efter paketöppningen avslutade kvällen med att se en film! Det var inte illa det!
Enda anledningen till att jag kunde fortsätta ligga i soffan och vara med och till och med se en film var att alla var lugna och så tysta som möjligt och förutom granen och borta levande ljus så var det hyfsat mörkt och jag bet mig hårt i läppen gång på gång på gång för att stå ut med den helvetes, horribla, fruktansvärda värken och alla andra mycket plågsamma symtom. För att inte tala om min stackars hjärna...! Det ENDA som gjorde att jag kunde se en film igår, förutom mim envishet, en vilja av stål och anpassningen av miljön jag befann mig i som jag nyss beskrev, var att vi såg en film jag sett minst 30 gånger. Det är avgörande. Helt seriöst, det är helt och hållet avgörande för om jag ska kunna se en film eller inte.
Det måste vara en lugn film, inte massa action med slagsmål och skjutningar och ljudeffekter och det måste vara en film jag sett massa gånger. Annars går det INTE alls. Anledningen till att det är så viktigt, helt avgörande, att jag sett filmen många gånger tidigare har att göra med att min hjärna kan replikerna, ljuden runtomkring och händelseförloppet väldigt väl utantill. Så det blir inga överraskningar. Det är komplicerat, jag var skrivit ett helt inlägg om just bara detta, googla för att hitta. Bekanta ljud är mycket mindre plågsamma för min hjärna och att jag vet vilka ljud som kommer och exakt när de kommer gör att min hjärna ändå kan hantera det.
Det är fortfarande väldigt plågsamt för min hjärna och jag måste blunda hela tiden, antingen med båda ögonen, för att låta hjärnan slippa det mycket plågsamma ljuset från tv:n. Eller så blundar jag bara med ena ögat och det är för att jag ser dubbelt så gott som hela tiden, dygnet runt, vad jag än gör. Så det är knepigt detta. Min hjärna är verkligen INTE som den ska vara. Tyvärr. Går det plågar mig något helt otroligt, enormt mycket. Och det är ett lidande utan dess like och ett lidande som inte alls går att föreställa sig eller förstå. Precis som med mina alla andra svåra, högst plågsamma syntom.
Men nog om det! När vi sett klart filmen, som för övrigt var Love Actually, en riktig julfilm och en av mina favoritfilmer, följde mamma mig till min säng och bäddade ner mig. Jag har inte sovit nästan något på hela natten. Detta inlägg har jag skrivit på natten, helt full av adrenalin som är själva anledningen till att jag orkat skriva något alls. Adrenalin ger falsk energi. Men mer om det en annan gång, det förtjänar ett eget inlägg.
Jag är otroligt tacksam att jag kunnat vara ifrån min säng och nere i soffan i flera timmar! Vi fick en väldigt, väldigt fin kväll och min kropp och hjärna uppförde sig så bra som möjligt och jag är så tacksam över det! Vet inte hur det var möjligt att se en film när jag redan var extremt utmattad och hade sådär gråt-ont efter mat och paketöppning men ibland får faktiskt viljan gå först. Jag vet att detta kommer straffa sig hårt för jag har verkligen levt långt över min tillgångar på energi. MEN. Det var Julafton. Jag var tillsammans med familjen, allt var så anpassat och fixat som det bara går för min skull och kvällen flöt på och slutligen!
Jag LEVDE faktiskt för några få timmar ikväll! Det kostade extremt mycket och straffet efteråt kommer inte bli nådigt. Men. Jag gjorde något jag så gott som aldrig gör eftersom att jag är alldeles för upptagen med att försöka ÖVERLEVA. Jag LEVDE faktiskt. Tänka sig! TACK till min underbara familj. Det var tack vare er och inte minst för er skull som jag levde en stund på självaste Julaftonens kväll.