I förrgår åkte vi till Kite Beach som är en strand belägen bredvid det kända Segelhotellet, eller Burj Al Arab, som det egentligen heter. Vid strandens ände, mot Burj Al Arab, finns också Jumeirah Beach Hotel samt Palm Jumeirah med det kända hotellet Atlantis längst ut. Trots att det var ganska disigt när vi var där såg vi Atlantis och Burj Khalifa (världens högsta byggnad) åt ett annat håll. Och såklart Burj Al Arab närmare. Inte så tokig utsikt, åt något håll!
Det tog inte så väldigt lång tid att åka till stranden, men från parkeringen ner till stranden var det en bra bit med rullstol. Gissa om jag ville amputera både rygg och underkropp efter den biten i rullstol. Vi hyrde två parasoll och två strandmadrasser, pappa och jag tog varsin. Det var väldigt skönt att ta ett bad i havet efter både bil- och rullstolstur var vi varma och somliga av oss helt slut, skakiga och redo att kasta in handduken för länge sen. Men väl i havet återfick jag en gnutta ny energi, samtidigt som jag gjorde av med ännu mer. För trots att jag agerade apa och klängde på både mamma och pappa för att slippa ryckas med i vågorna och trampa vatten är det väldigt fysiskt ansträngande att bada ändå. Åtminstone för mig. Och att gå i den mjuka sanden är hemskt ansträngande. Som tur var kunde vi köra rullstolen ända fram till strandmadrasserna. Men ner till havet blev det ändå några meter.
Det blev bara ett dopp. Att byta om från vanliga kläder till bikini och tillbaka till vanliga kläder är lika med en hel dags energiförbrukning. Lägg på bil- och rullstolsfärd, ett dopp i havet och en stunds halvliggande i solstolen så kanske det framgår i vilket skick jag var på hemvägen samt resten av dagen och kvällen samt hela gårdagen.
Någon dusch har jag inte orkat med efter stranden, jag har därför gjort sängen helt sandig och saltig. Igår var de andra iväg på utflykter, först var mamma och pappa iväg hela dagen och sedan åkte de och Lina iväg igen på kvällen. Jag hade sån hemsk värk hela gårdagen efter utflykten i förrgår att jag var totalt strandsatt i sängen/soffan. Huvudet gjorde mördande ont och jag såg dubbelt flera perioder vilket gjorde mig ännu mer fast i sängen på grund av fallrisk om jag reste mig. Att bara vända sig om i sängen krävde hemskt mycket energi och jag kunde knappt vara uppe något alls.
De två senaste nätterna har kort sagt varit långa. De blir gärna det när man inte kan sova. Jag har legat med kramper i benen, skakningar och feberfrossa. Värk från helvetet och bankade huvudvärk. Och "lite" illamående, hemsk yrsel och känslan av att vara ett enda stort blåmärke på det. Influensasymtomen har trappats upp och om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag är vrålförlyld. Men det är jag inte. Det är "bara" ME:n som spökar extra mycket och gör livet extra surt för mig. Jag mådde inte direkt bättre när jag vaknade imorse. Trots det kämpade jag mig in i duschen (det var verkligen nödvändigt) med mammas hjälp. Nu ligger jag halvdöd i soffan och försöker andas. Jag har tvingat i mig lite frukost som Lina serverade och vill just nu bara hem. Jag vill ligga i min säng, mysa med hundarna och falla i djup sömn och inte vakna upp förrän om några år. Tror det blir svårt att ordna något av det nyss önskade, men drömma går ju.
Jag sluter ögonen och drömmer mig bort till en värld där jag åker till stranden varje dag, inte bara några ynka timmar fördelat på två gånger under drygt två veckor. Jag drömmer om en värld där jag slipper ha så ont att jag är nära att spy, där jag plågas så tårarna bränner innanför ögonlocken varje vaken minut. Jag vill gå ut och bada i poolen. Jag vill passa på att hitta på saker under min vistelse här i Dubai. Men jag kan inte. Jag är som förlamad av utmattningen och tröttheten ligger över mig som ett lager sten. Jag vill inte vakna upp från min dröm utan har ögonen slutna lite till. Om jag hoppas och vill riktigt mycket kanske jag somnar och vaknar upp om några timmar igen och känner mig en liten, liten aning mindre döende än nu. Det skulle vara skönt i så fall.
Mamma, pappa och Lina åkte iväg för en stund sedan. De är på väg till soukarna, marknaderna, som ligger vid Dubai Creek. Det finns olika soukar fördelade på varsin sida av creeken, en textil-, en krydd- och en guldsouk. Jag vet inte vilka de ska besöka, troligen alla tre, och de blir borta nästan hela dagen i alla fall. Jag stannar kvar här i soffan och försöker att överleva dagen i min ensamhet. Det är lite ironiskt att jag har detta jättehus till mitt eget befogade när jag är helt strandsatt på en och samma plats, soffan. Jag älskar att vara nere i soukarna. Gå runt, ta in allt, uppleva kulturen, känna den pulserna atmosfären. Ryckas med i hela känslan som är där. Det är väldigt fint vid vattnet och de smala gränderna och det är mysigt att gå omkring. När jag kinde göra det var det mysigt, vill säga. Vi har varit där varje gång vi varit här, tror jag, om inte minnet sviker mig nu. Vi har varit där flera gånger i alla fall, så mycket kan jag säga. Men saker och ting är inte längre som de var förr. Tyvärr. Jag kan inte riktigt vänja mig vid det.
Trots att jag såklart visste redan innan vi reste hit att jag skulle vara lika sängliggande här som hemma och därför missa de flesta utflykter och aktiviteter är det tråkigt ändå. Jag vill inte ha min kropp. Jag vill inte tvingas leva med en icke fungerande kropp och en icke existerande hjärna. Men jag har inget val. Allt jag kan göra är att vila och hoppas att de andra har roligt och i bästa fall att de köper med en liten present hem till mig, det tycker jag inte är för mycket begärt som plåster på mina osynliga sår! ;) Jag bad pappa om en till diamantring men det kan varit att be om för mycket är jag rädd! ;)
Du får nöja dig med den diamantring du redan har ;)
Men snäll familj som du har fick du ju andra små söta presenter😎😘