...och jag blir bara mer och mer nervös för var dag som går.
Jag vill inte opereras och sövas ännu en gång men jag vet att jag måste, att jag inte har något val. Och i bästa fall blir jag hjälpt av operationen. Om den lyckas. Och det finns ingen garanti alls att den gör det.
Vi får hoppas på det bästa och vi får tillsammans hålla tummar och tår. Och de som har tassar får gärna hålla dem.
Älskade, finaste, bästa, lille Trisse pojken! Vad skulle jag ta mig till utan dig?! 🐶❤️