Pappa och jag var ju iväg på ett vårdbesök i tisdags och när vi kom hem hjälpte pappa mig av med skorna. Eftersom att det regnat blev mina skor lite blöta så de fick stå framme i hallen för att torka.
Och där blev mina skor stående. Det bara blev så, ingen tänkte på att ställa in dem i garderoben där de alltid står.
Då mina skor stod där under pallen sedan i tisdags blev det att jag tittade på skorna då och då när jag passerade förbi och det gjorde ont i magen att se dem stå där.
För till skillnad från de andra skorna stod de där helt stilla. Ingen rörde dem och de användes inte, ingen tog dem på sig och gick ut.
Det gav mig ångest att se mina skor stå där på samma plats som de ställdes på för flera dagar sedan. Så igår morse förklarade jag hur jag kände för mamma och jag bad hennr ställa in skorna i garderoben.
Och nu känns det bättre att passera hallen och slänga en kort blick på vilka skor det är som står i hallen. De skorna som står där används varje dag.
De behöver inte stå där, dag efter dag utan att användas, så som mina skor fick göra. Det kanske var löjligt av mig att påverkas så av något så betydelselöst som ett par skor som står framme i hallen.
Men för mig betyder det något. Det kan ju ha att göra med det faktum att det allt som oftast går många, många veckor mellan gångerna jag kommer utanför dörren, iförd ett par skor, och troligtvis på väg till ännu ett vårdbesök.
Det är mina strumpor som ligger i skorna och också de väntar tills nästa gång det är dags för dem att få gå utanför dörren. 💙
Jag har också den känslan när jag ser mina skor, ytterkläder och det jag har på mig när jag ska ut. Konstigt hur det påverkar oss. Men det är klart att vi vill använda dem. Du beskriver tankarna så bra om hur det är att leva med sjukdomar. Det är verkligen inte lätt. Kram❤️🐶🐾❤️❤️🩹❤️🥰💙💙I-M