hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag HATAR alla mina sjukdomar…

...och jag HATAR att vara muvket svårt sjuk på grund av alla mina sjukdomar. Jag HATAR att jag ständigt mår så fruktansvärt dåligt.
 
Jag har inte sovit så mycket som en minut i natt heller. Sömnbristen är svår. Precis som allt annat! ALLT, verkligen ALLT är så svårt. 

Jag mår så fruktansvärt dåligt och jag har så extremt svåra symtom att jag är sängliggande så gott som dygnet runt. Och den stunden jag är uppe och äter halvligger jag i soffan. 

Jag mår så katastrofalt, hemskt, totalt, SKITDÅLIGT och jag tror, eller rättare sagt är jag säker på, att ingen riktigt kan förstå HUR dåligt jag verkligen mår.
 
Inte ens de i min yttersta närvaro, mamma och pappa, förstår hur extremt dåligt jag verkligen mår. Det är omöjligt att förstå om man inte upplever det själv. 
 
Jag är så fullkomligt, totalt utmattad att jag tillsammans med alla de andra vidriga symtomen på riktigt känner mig mer död än levande. 

Både min kropp och min hjärna fungerar så dåligt att det skrämmer mig. Jag "lever" som fången i min kropp. Fången i mig själv. Fången av/på grund av mina sjukdomar och det de gör med min kropp. 

Jag HATAR alla mina sjukdomar. De förstör mitt liv, de tar effektivt bort min chans att leva ett så kallat "normalt" liv. De har tagit så extremt mycket ifrån mig och de har tagit mig, mitt riktiga jag, från min familj. 

Är det så konstigt då att jag är alldeles full av hat mot alla mina svåra, hemska, kroniska sjukdomar som ger mig så extremt svåra symtom?!  

Förutom att jag känner hat mot mina sjukdomar känner jag också en väldigt stor sorg, ledsenhet och frustration kring hur hela min situation ser ut. Jag är så otroligt trött på att vara trött och må så här hemskt dåligt. Men jag klamrar mig fast vid hoppet om att det någon gång ska ljusna också för mig. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Usch så hemskt du har det min vän. Mitt hjärta brister när jag läser hur illa det är med dig.Även om jag är riktigt dålig så går det inte att sätta sig in i hur du har det.Hata är ett väldigt starkt ord som jag inte brukar använda. Men jag håller verkligen med dig om att Hata alla sjukdomar. Och har full förståelse för att du gör det . Om jag bara kunde göra något för dig. Kommer det inte hem någon läkare till fig längre? Eller kan de inte göra något? Som i mitt fall. Jag har helt hamnat utanför sjukvården. Är glad att de skriver ut recept åt mig. Jag får hjälp med min huvudvärk. Men de är alltid sena med sina scheman så nu är det två månader senare än jag skulle varit där.
Jag ger Aldrig upp hoppet om att du en dag ska få hjälp som lindrar en del av din smärta.Du är helt fantastisk som kan skriva och förklara din situation så bra ändå. Jag vet vilken kamp du för varje minut på dygnet. Jag älskar Allt hos dig. Din kamp, ditt stora hjärta, så kärleksfull, snällaste av alla snälla, allt du lärt mig om ME och många andra saker, din omtanke om andra, både människor och djur. Du skulle ha gjort storverk vad du än hade jobbat med om du varit frisk. Det är en stor förlust för alla att du inte kunnat göra allt du vill. Men trots allt gör du så mycket för oss alla här på din fina blogg. Den ska du vara riktigt stolt över. Jag Älskar dig mitt hjärta. Nu och för alltid.💖💖💖🐶🐾💖💖💖😘🤗🤗💙💙💙

2 Karl
skriven :

Jag hoppas verkligen för din skull! Mina symptom är heller ingen picnic, men än så länge verkar de inte kroniska. Jag hoppas för oss båda, faktiskt!

3 HN
skriven :

Jag hoppas du mår bättre snart!