...som väntat... Men att det var/är mycket väntat gör inte att kraschen blir ett dugg enklare. Inte ett dugg!
Dagens inlägg blir ganska kort och hyfsat enkelt av den anledning att pappa och jag ju var iväg på ett läkarbesök igår. Det tog extremt mycket energi från mig och för att göra det hela ännu sämre sov jag (såklart) ingenting alls i natt heller. Inte ens en minut...
Jag känner redan hur PEM:en (alltså den ansträngningsutlösta försämringen) kommer smygandes och jag kan bara hoppas (samt vila lika mycket och strikt som alltid annars) att denna krasch inte blir för lång och svår.
Vid PEM blir alla redan befintliga och redan mycket svåra och plågsamma symtom ÄNNU värre och de är svåra och plågsamma så det räcker, och blir över ändå, utan PEM. Men att jag skulle få PEM, denna ansträngningsutlösta försämringen, är inte det minsta förvånande.
Jag var ju trots allt utanför hemmet och på ett läkarbesök. Det säger tyvärr sig själv att det kommer bli en krasch efter en sådan aktivitet. Det är bara så det är.
"Normalt"/vanligt kraschad eller extra kraschad mamma spelar inte Trisse någon som helst roll! Han ligger här bredvid mig dag och natt osvsett, som den trogna, trygga, lojala, snälla och helt underbara lille pojk han är. OM du bara visste, Trisse liten, hur otroligt, oerhört, oändligt din familj älskar dig! Inte minst din Mamma 2, alltså jag! 🐶❤️
Älskade Trisse❤️🐶 Tack för att du tar hand om min underbara vän och mitt hjärta när inte jag kan❤️
Älskar er båda❤️❤️🐶❤️❤️💙💙💙🤗🥰I-M