Hej alla underbara läsare! Nu är jag (Hanna) tillbaka och skriver här igen! Jag är väldigt glad och tacksam att min älskade syster agerade blogg-vikarie nu i några dagar när jag har haft för lite ork och för mycket ont i ögat för att orka med att skriva.
Som Lina redan uppdaterat er om verkar det som att operationen blivit lyckad. Just nu blundar jag mestadels helt med väster öga (det opererade ögat) för att det gör så jäkla ont. Men de sekunder jag tittar med båda ögonen är dubbelseendet antingen mycket bättre eller till och med helt borta, så det känns hoppfullt.
Efter operationen, på uppvaket, hade jag svårt att få igång andningen och därför blev jag kvar där till ca kl 20 på kvällen. Det som är problemet med min andning hela tiden, alltså här hemma också, är att jag andas för få andetag per minut. Det blir som att jag håller andan och när jag inte aktivt tänker och ständigt påminner mig själv om att det är dags att dra ett nytt andetag tar det alldeles för många sekunder mellan andetagen. Och det reagerade alla maskiner jag var uppkopplad på på uppvaket och jag fick för låg syremättnad i blodet och allt sånt på grund av att andningsfrekvensen var för långsam. Sen när jag vaknade till mer och mer efter sövningen kunde jag återigen börja påminna mig själv om att det är dags att andas (på uppvaket fick mamma påminna mig om att andas HELA TIDEN) och då gick det bättre.
Sedan kunde jag inte kissa efter operationen heller, men det är helt normalt för mig på grund av alla diskbråck som trycker på nerver. Jag kissar oftast max 2-3 gånger per dygn så jag visste att jag snart skulle komma igång och kissa igen så snart jag fick komma hem. Så jag skrev ut mig själv för jag ville hem direkt. Sjuksköterskan ville ha kvar mig på avdelningen och mäta hur mycket urin som var kvar i min blåsa och ha mig kvar tills jag kissat men jag vägrade. Med en högljudd och dement äldre dam bredvid mig på rummet, en 4-sal, kunde jag inte komma därifrån fort nog!
Och precis som jag visste så kissade jag det första som hände morgonen (alltså tisdag morgon) efter. Pappa var hemma med mig hela tisdagen och det var bra. Igår och idag har jag mycket mer ont, men det är bara att bita ihop och stå ut. Som med allt annat! Det är fortsatt tungt att andas och det är verkligen så att jag hela, hela tiden måste påminna mig själv om att jag ska andas, ta nästa andetag, och därför är det alltid läskigt att somna tycker jag, jag är helt ärligt rädd att jag ska sluta andas. Att det går så lång tid mellan andetagen att jag får total syrebrist och dör.
Jag sov tillsammans med pappa första natten (alltså måndag till tisdag) så han skulle kunna ha koll på min andning. Jag sover alltid bättre bredvid pappa än när jag sover själv (då jag oftast inte sover något alls utan sömntabletter) och med sövningsmedel kvar i kroppen sov jag gott hela natten. Skönt! För det händer så gott som aldrig! Nu är det mycket värre med sömnen igen, som vanligt helt enkelt. Tyvärr.
Pappa ger mig antibiotika-droppar/salva i ögonen två gånger om dygnet och emellanåt torkar han mitt öga med ljummet vatten eller koksalt för att det inte ska klibba igen. Han tog ett kort på mitt öga och innan ni bläddrar ner och tittar på kortet vill jag VARNA KÄNSLIGA TITTARE! Ögonvitorna är helt röda, som att jag blivit misshandlad. Vilket jag på sätt och vis också har blivit!
Jag vet inte hur väl man ser på bilden hur rött och irriterat det verkligen är. Det ser kanske värre ut i verkligheten än på bild? Ont som tusan gör det i alla fall. Men jag är ju tyvärr van vid att alltid ha riktigt, riktigt svåra, hemska smärtor även när jag inte är nyopererad så jag kämpar på som jag alltid gör och försöker stå ut.
Än är det för tidigt att säga hur kraschad jag är efter operationen och det är absolut för tidigt att avgöra om jag blivit permanent försämrad i ME:n på grund av denna operation. Just nu är jag fortfarande såpass nyopererad att det är svårt att avgöra något sådant. Det kommer ta några veckor, kanske ännu längre tid, innan jag på riktigt kan känna efter hur mycket operationen påverkat mig och alla mina sjukdomar. Det återstår alltså att se, så jag håller tummarna att kraschen, som jag vet kommer komma, är så "okej" som möjligt och jag hoppas självklart också att jag inte blir permanent försämrad i ME:n av denna stora ansträngning som operationen innebär, även om jag vet att risken för permanent försämring är väldigt stor.
Det känns bra att ha skrivit första inlägget på egen hand nu efter ögonoperationen och jag är så otroligt glad och tacksam att ni läser, skriver, gillar och stöttar mig och blogg-vikarien Lina som gjort ert utmärkt jobb. Ni fina läsare är guld värda för mig, det vet ni! Och stort tack till min älskade, underbara familj som tar hand om mig dygnet runt, trots heltidsjobb och skolgång. Och tack till min älskade lille Trisse-pojk som troget finns här vid min sida dygnet runt. Jag klarar mig inte utan er alla! STORT TACK från djupet av mitt hjärta till er ALLA! Vi hörs såklart imorgon morgon igen! ❤️❤️❤️
Tänker på dig och hoppas allt ska bli så bra som möjligt! Kram Lotta ❤️