hannaslillaliv.blogg.se

De senaste dagarna, egentligen senaste veckan, men allra mest de senaste dagarna, har jag varit väldigt kraschad. Jag har tagit ut mig för mycket och det har gjort att jag kraschat. Jag mår verkligen INTE bra i vanliga fall och under krascher mår jag ÄNNU sämre. Det är verkligen hemskt och inte klokt hur svag jag blir, ännu svagare än jag är i vanliga fall. Det är verkligen inte klokt hur dåligt jag mår i vanliga fall och att sedan bli ännu sämre under krascherna är bara för mycket. För tufft. Och jag blir lika rädd varje gång jag kraschar att jag ska fastna där nere i kraschen. Att kraschen, så som jag mår då, ska bli mitt nya "normala".

 

Nej, det är verkligen ingen höjdare att krascha så. Och det är sannerligen INTE heller någon större hit att må så extremt dåligt som jag gör i vanliga fall, utan krasch, heller. Jag vet faktiskt inte ens hur jag står ut längre. Hur jag finner kraft att orka fortsätta kämpa när jag mår så fruktansvärt, hemskt dåligt. Ingen som inte varit i exakt samma sits som jag är nu kan förstå hur dåligt jag verkligen mår. För det är verkligen så, det går inte att förstå. Det går inte att ta in hur en människa kan vara så svag och orkeslös. Det går INTE att förstå. Det är knappt ens så att jag förstår det själv. Och det är nog tur det.

 

För om jag hade förstått det helt och hållet hade jag nog inte orkat kämpa vidare överhuvudtaget. Så skrämmande och fruktansvärt är det. Hemskt och avskyvärt. Att någon kan må såhär dåligt. Att JAG, lilla JAG, kan må såhär hemskt dåligt. Nej, det är mer än jag kan förstå. Och tur är väl det. Som sagt...