Jag har skrivit tidigare och berättat att jag har självmordstankar på grund av min situation, på grund av hur extremt dåligt jag mår och på grund av det fruktansvärda lidande jag tvingas gå igenom VARJE dag, varje minut, året om, utan pauser och utan uppehåll.
När jag skrev till en av mina närmaste vänner, som för övrigt också är mycket svårt sjuk i ME (det var så vi träffades via en ME-grupp på fb för några år sedan), och berättade att idag är självmordstankarna extra starka och påtagliga för att mitt lidande är extra starkt och hemskt idag och då skrev hon något som jag tänkt på väldigt, väldigt mycket sedan dess.
Hon skrev "Hanna, kan du säga till mig att du vet till 100 % att du aldrig kommer bli bättre? Kan du veta till 100 % att det är såhär eländigt ditt liv kommer vara för all framtid?"
Nej!, svarade jag då, för jag inte till 100 % veta att detta helvete jag går igenom nu på grund av alla mina sjukdomar kommer vara för evigt.
Då skrev hon tillbaka:
"Men då så. Då får du INTE ge upp. För så länge det finns hopp måste du fortsätta kämpa".
Så skrev hon till mig och jag kände direkt när jag läste det hon skrev att JA! Precis så är det! Så länge det fortfarande finns en gnutta hopp kvar om en bättre framtid kan jag bara inte ge upp! För vem vet, snart kanske det är min tur att börja leva?! I framtiden kanske jag faktiskt kan LEVA och inte bara kämpa för att ÖVERLEVA.
Så jag kan inte ge upp, jag får inte ge upp. Det är jag skyldig mina fina vänner, mina fina ME-vänner, min älskade familj (alla tre vovvar inkluderade) och jag är faktiskt också skyldig mig själv det. Jag får bara inte ge upp. Jag måste fortsätta kämpa för min överlevnad. För en dag måste det vara min och alla andra svårt ME-sjukas tur att leva.
Tack så mycket finaste A för att du skrev så fint och klokt den gången och tack för all störning du ger mig. Tillsammans är vi starka. Tillsammans ska vi överleva så att vi någon gång kan få börja leva. ❤️
Precis så är det! Sad but true... 💙
Väldigt klokt svarat av din vän 😍 kram