hannaslillaliv.blogg.se

Jag mår väldigt, väldigt dåligt. Ännu sämre än vanligt. Jag hoppas och tror att det är en fortsatt krasch efter flytt hem från landet. Är det en krasch betyder det att jag kommer hämta mig. Men det kan också vara så att jag tagit ut mig på tok för mycket det senaste (med två läkarbesök dagarna efter varandra samt röstning och flytt hem) så jag har blivit permanent försämrad och detta är min "nya nivå". Det är jag väldigt rädd för.

Det är tur att jag har ett lager av färdigskrivna inlägg, då jag inte orkat lyfta min telefon på två dagar. Jag har inte svarat på sms, ingenting. Jag har inte orkat röra mig något alls, legat som förlamad i sängen, dygn efter dygn. Har jag legat på rygg har jag blivit kvar i den ställningen i hur många timmar som helst, hur ont i kroppen jag än haft, eftersom att ingen energi funnits till att röra mig. Det är fruktansvärd tortyr att vara så utmattad att man blir som förlamad.

Magen har varit helt kraschad den med, jag har inte fått behålla någon mat i snart en veckas tid och jag är konstant starkt illamående och har kväljningar hela tiden vilket gör att jag knappt får i mig något att dricka eller äta. Idag har jag fått i mig lite, lite mer än tidigare dagar, så det är bra.

Varje gång jag kraschar faller jag ner i sånt mörker. I någon slags avgrund, allra längst ner, flera hundra meter under jord. Och det är helt fruktansvärt att falla ner så djupt. Jag gräver mig upp, någon meter då och då. Ibland kommer jag upp till ytan. Men nästan aldrig längre. Jag är fast där nere, långt där nere under jorden. Och jag är alldeles för svag för att orka ta mig upp. Jag kämpar och kämpar men all min energi går åt att stanna kvar där jag är, att inte sjunka ännu längre ner.

Usch. Denna ångest. Att ligga som förlamad i ett mörkt rum, timma efter timma. Att inte kunna röra sig, inte kunna andas utan besvär, ha så ont, denna smärta. Tiden som segar sig fram. En minut känns som en timma i helvetet. Alla dygn ser likadana ut. Ingen direkt återhämtning finns. Energin finns inte. Orken finns inte. Jag finns inte. Hur kunde det bli såhär?! Tankarna maler, magen gör ont och jag ligger där i sängen som är blöt av svett och längtar bort. Jag vill vara vart som helst. Men INTE här...