hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Vart som helst, men INTE här...

Jag mår väldigt, väldigt dåligt. Ännu sämre än vanligt. Jag hoppas och tror att det är en fortsatt krasch efter flytt hem från landet. Är det en krasch betyder det att jag kommer hämta mig. Men det kan också vara så att jag tagit ut mig på tok för mycket det senaste (med två läkarbesök dagarna efter varandra samt röstning och flytt hem) så jag har blivit permanent försämrad och detta är min "nya nivå". Det är jag väldigt rädd för.

Det är tur att jag har ett lager av färdigskrivna inlägg, då jag inte orkat lyfta min telefon på två dagar. Jag har inte svarat på sms, ingenting. Jag har inte orkat röra mig något alls, legat som förlamad i sängen, dygn efter dygn. Har jag legat på rygg har jag blivit kvar i den ställningen i hur många timmar som helst, hur ont i kroppen jag än haft, eftersom att ingen energi funnits till att röra mig. Det är fruktansvärd tortyr att vara så utmattad att man blir som förlamad.

Magen har varit helt kraschad den med, jag har inte fått behålla någon mat i snart en veckas tid och jag är konstant starkt illamående och har kväljningar hela tiden vilket gör att jag knappt får i mig något att dricka eller äta. Idag har jag fått i mig lite, lite mer än tidigare dagar, så det är bra.

Varje gång jag kraschar faller jag ner i sånt mörker. I någon slags avgrund, allra längst ner, flera hundra meter under jord. Och det är helt fruktansvärt att falla ner så djupt. Jag gräver mig upp, någon meter då och då. Ibland kommer jag upp till ytan. Men nästan aldrig längre. Jag är fast där nere, långt där nere under jorden. Och jag är alldeles för svag för att orka ta mig upp. Jag kämpar och kämpar men all min energi går åt att stanna kvar där jag är, att inte sjunka ännu längre ner.

Usch. Denna ångest. Att ligga som förlamad i ett mörkt rum, timma efter timma. Att inte kunna röra sig, inte kunna andas utan besvär, ha så ont, denna smärta. Tiden som segar sig fram. En minut känns som en timma i helvetet. Alla dygn ser likadana ut. Ingen direkt återhämtning finns. Energin finns inte. Orken finns inte. Jag finns inte. Hur kunde det bli såhär?! Tankarna maler, magen gör ont och jag ligger där i sängen som är blöt av svett och längtar bort. Jag vill vara vart som helst. Men INTE här...

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anna. T
skriven :

Älskade fina Hanna ❤❤❤❤❤ skickar massa kärlek till dig. Tänker på dig och håller tummarna att du inte blir permanent försämrad!!! Oändligt med kramar och kärlek till dig fina Hanna ❤❤❤❤❤❤❤

Svar: Älskade fina du <3 <3 <3 <3 <3 Tack. Massa kärlek tillbaka till dig <3 Lika många kramar och lika mycket kärlek till dig <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Älskade Lilla Vän, fortsätt gräv, du är inte den som ger upp.Jag finns hos dig varje minut, varje dag. Är säker på att du kraschat pga flytt till och från stugan. Du har ju inte samma möjligheter där som hemma. Och läkarbesök tar för mig en vecka att hämta mig från. Ännu värre för dig förstås. Jag är i samma situation som du var för några år sedan. Helt sängliggande. Dusch hårtvätt är en lyx nu för tiden. Har inga svar på varför det blir så här. Undrar själv många gånger Varför. Jag svettas och fryser om vartannat. Ibland samtidigt. Svettningarna är värst. Fryser hellre. Har en värmefilt som är det bästa jag har. Undrar över vad läkarna säger och gör för att hjälpa dig. Snälla, ge inte upp. Vi är så många som älskar dig, och naturligtvis din fina familj. Det måste vara oerhört svårt för dem att se dig i det skick du är nu.Skickar varmaste kärlekskramar till dig mitt hjärta. 💖💖💖💖

Svar: Älskade du! Ja, fortsätter gräva. Så länge jag andas fortsätter jag kämpa. Jag finns hos dig också. Ja, jag hoppas och tror att det är kraschen som sitter i, men det är ändå skrämmande varje gång att krascha så hårt. Risken finns tyvärr alltid att en krasch blir en permanent försämring. Jag har alltid världens värmebölja och svettas som bara den samtidigt som jag fryser så jag skakar. Det är hemskt plågsamt.
Läkarna gör inte så mycket för att hjälpa mig. Det finns tyvärr inte så mycket att göra. Viss symtomlindring enbart och den hjälpen det ger mig är marginell. Men varje liten hjälp är mycket värt. Väldigt mycket värt, som att jag är lite smärtlindrad nu. Det betyder otroligt mycket i vardagen.
Nej, jag försöker att inte ge upp. Tack för dina fina ord.
Ja, det är otroligt svårt för dem. De lider väldigt mycket och det gör så ont i mig att se. Massa kramar och kärlek tillbaka till dig <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

3 Nilla
skriven :

❤❤❤

Svar: <3 <3 <3
Hanna Andersson

4 Linnea
skriven :

Men guud alltså jag gråter när jag läser hur tufft du har det. Är så ledsen för din skull!! Kram!!

Svar: Jag med. Tack för att du läser! <3 Kram
Hanna Andersson

5 Nathalie
skriven :

Vill bara skicka en stor kram till dig! Jag utreds själv för ME och är riktigt dålig stundtals, särskilt när jag, som du, gjort "för mycket". Det är hemskt! <3

Svar: Stor kram tillbaka till dig! <3 Finns på mejl om du har frågor eller så om ME eller utredningen (hanna.64974@gmail.com). Ja, det är hemskt.
Kram <3
Hanna Andersson

6 Anonym
skriven :

Men så hemskt du har det! Tänker på dig och önskar så att ljuset i din värld återvänder snart och med ljuset den energi du behöver för att orka kämpa❤️❤️❤️

Svar: Ja, det är verkligen hemskt. Tack så mycket! ❤️❤️❤️
Hanna Andersson