hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Söndags-ångest i nutid...

Som jag skrev igår har den så kalkade söndags-ångesten hängt med mig så länge jag kan minnas. Mellan dagis/förskola och studenten har den ångesten främst kretsat kring och berott på skolan. Men så är det såklart inte längre eftersom att jag inte går i skolan längre. Det där med att jag bedömde mitt eget värde beroende på prestation gör jag inte längre.

Jag tror tyvärr inte att det beror på att jag jobbat med mig själv såpass mycket att jag fått en annan bild av mig själv, en bild där jag duger oavsett vad jag gör och inte gör och hur bra jag presterar och hur mycket jag åstadkommer. Utan det är nog snarare så att jag inte presterar längre. Jag gör inget längre. Utför inget, åstadkommer inget. Ingenting! Det får mig dessvärre att känna mig värdelös på ett helt annat sätt än vad ett G eller VG fick mig att känna.

Och det är där vi har det! Söndags-ångesten i nutid. Och, för all del, ångesten på de andra veckodagarna också. Lyckligtvis mår jag bättre psykiskt än vad jag gjort på väldigt, väldigt länge (det har jag också skrivit om, vad det beror på mm, och det inlägget kommer ut imorgon morgon!) och det är väldigt skönt, såklart!

Jag har nästan aldrig panikångest längre men "vanlig" ångest har jag fortfarande en del. Men det är å andra sidan inget konstigt när man är så sjuk och mår så dåligt som jag mår. Har man ett så begränsat liv, med en mörk framtid, ingen direkt frihet och ett mycket, mycket svårt fysiskt lidande får man ångest. Att vara instängd i ett rum och i ett hus dygnet runt, månad efter månad, år efter är ger ångest. Det är helt sjävklart att det är så. Så det är den ångest jag har lite hela tiden. Men som jag lärt mig leva med. Den finns där men den påverkar mig inte så mycket.

Nu till söndags-ångesten. Den grundar sig framförallt i hur min situation ser ut och hur den hade kunnat se ut! Jag ser mamma och pappa förbereda sig inför ännu en jobbvecka på söndag kväll och på måndag morgon cyklar/åker de iväg till sina respektive jobb. Jag ligger kvar hemma och ruttnar bort i sängen. Lina åker iväg till sin skola. Jag ligger kvar i sängen och lider så fruktansvärt och mår sämre än sämst. Jag skulle ge vad som helst för att kunna arbeta eller gå i skolan. Vara någon. Bli något. Ha en framtid. Ha en tillvaro som är något annat och något bättre än ett enda stort lidande och helvete.

På helgerna är jag, som är svårt kroniskt sjuk, och min familj, som är friska, på någorlunda samma ställe, så att säga. Vi vilar allihop. Tar det lugnt. Är lediga. Har helg. På söndag kväll börjar det ändra sig och på måndag morgon är det helt borta. De är iväg, tjänar pengar, de gör något med sina liv. De är något. Några. Jag ligger kvar i min säng. Ser på medan mitt liv går mer och mer åt helvete. Men jag kan inget göra. Där har vi det. Där har vi söndags-ångesten. Ångest är vad det är. Alltihop. Skit...

Vovvarna, mina små hjärtan, mina små älsklingar, är världsmästare på att mota bort ångesten och ge mig tröst och styrka att kämpa vidare och stå ut ännu lite till. Älskade, bästa små pälsbollar! På bilden har vi Tyra till vänster. Trisse i mitten och lilla Tjorven till höger! 🐶❤️🐶❤️🐶❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: