ME drabbar människor på olika sätt och i olika svårhetsgrader. Denna text handlar om och är främst skriven till oss som är svårast drabbade, vi som är MYCKET SVÅRT sjuka i ME.
Innan denna mardröm till sjukdom, ME, Myalgisk Encefalomyelit, kom och tog allt vi gjorde, de liv vi levde och vilka VI var ifrån oss var vi människor som gjorde allt möjligt. Vi levde. Och vi var VI.
Nu är vi bara saknaden, drömmarna, skalet och skuggan av vad vi var. Allt det vi brukade göra kan vi inte längre ägna oss åt. Förr levde vi. Nu överlever vi bara. Knappt ens det. Vi kämpar och sliter som djur för vår överlevnad. Och för var dag, vecka, månad och år som går bleknar minnena av det vi gjorde och det vi var mer och mer. Tills det att vi glömt bort hur det kändes att LEVA.
Mardrömmen till sjukdom har tagit allt ifrån oss. Nu kan vi bara drömma och försöka överleva på det lilla, lilla hopp som fortfarande finns kvar att vi en dag kan bli VI igen. VI som gjorde allt möjligt. VI som var VI och inte några sjuka skuggor av vad vi var. VI som levde. Inte bara vi som kämpade för att överleva.
❤❤❤