hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Fullt upp med ingenting alls...!

November och december är två intensiva och fullbokade månader för min familj. För alla utom mig då, vill säga. De andra har alla möjliga olika aktiviteter bokade under november och december månad. Främst roliga saker som konserter och annat liknande men också sådant som har med jobbet att göra. Som klinikdagar och avtackning av personal för mammas del och julbord med företaget som pappa jobbar på för pappas del.

Mamma och pappa var iväg igår kväll och åt middag ute och såg sen Peter Apelgren (någon föreställning han har på Draken i Göteborg tror jag det var). Och idag ska mamma iväg igen, denna gång tillsammans med Lina och Linas flickvän och se Mia Skäringer på Scandinavium. Och om bara någon vecka ska Lina och pappa iväg på en konsert.

De har alltså fullt upp med roliga saker, de fyller sin tid med roliga upplevelser och får härliga minnen att se tillbaka på. Jag är väldigt glad för deras skull och jag tycker de gör helt rätt som åker iväg på saker. Har man den möjligheten tycker jag absolut att man ska göra det, unna sig det. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte bekommer mig det minsta. För det är klart att jag tycker det är jobbigt att vara den som aldrig är med. Att ha en kalender i min telefon som är helt tom, förutom några vårdbesök här och var.

För det är ju så det är. Jag har så gott som ingenting planerat. Förutom de där vårdbesöken här och var. Och en hårtvätt var sjätte-sjunde vecka bara. That's it...! För övrigt är mitt så kallade liv tomt. Förutom att jag umgås med min älskade familj, vi bor tillsammans så det blir ju att vi träffas mycket, har jag inget socialt liv. Jag skriver med någon vän men träffar nästan aldrig någon längre. Jag känner mig så ensam. Så isolerad.

Och det blir på något sätt extra påtagligt hur tråkigt och tomt och meningslöst mitt "liv" är nu när min familj är iväg på roliga aktiviteter stup i kvarten. Men samtidigt är jag otroligt glad att de inte enbart sitter hemma och mår dåligt för att jag mår så dåligt. Jag är väldigt glad att de lever sina liv, trots att jag inte lever mitt. Och på något sätt blir det att de lever lite för mig när de är iväg på äventyr som de sedan berättar om och visar bilder på.

Jag får vara glad för det lilla. Och tro mig, det är jag. Men det är klart att jag ändå önskar att min kalender innehöll något roligare än vårdbesök, påminnelser om intag av mediciner och dusch och hårtvättar.

Trisses kalender är ganska fullspäckad den också! Det är promenader varje dag, lunchpromenader med grannarna några dagar i veckan, borstning av tänderna varannan dag, kloklippning en gång i veckan, pälsvård en gång i veckan, måltider och så massvis med mys i knät och sovatunder både på dag och natt. Och träning ute och träning inne och lek med hundkompisar rätt som det är och besök av Tyra och Tjorven då och då. Ja, det är fullt upp för honom, lille Trisse! 🐶❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: