Jag har haft min vårdcentral-läkare i dryg fem år, sedan maj 2013. Men hon har hittills, fram till igår, aldrig gjort ett hembesök. Det beror inte alls att jag inte varit i behov av hembesök förrän nu, för så är det verkligen inte. Behov av hembesök har jag haft de tre senaste åren. Det har till och med varit så tufft att jag haft svårare och svårare att ta mig iväg till våra bokade besök. Det har krävt mer och mer av mig och jag har kraschat både längre och djupare för varje besök som gott.
Det var alltså verkligen inte hållbart. Och så senaste besöket, det innan igår, var det min läkare själv som sa att "nej detta fungerar inte längre, det tar alldeles för mycket av dig att komma hit så jag får börja göra hembesök till dig". Mamma (som såklart var med på besöket som mitt stöd och som en fungerande hjärna) och jag bara gapade och tittade på varandra.
Det är nämligen så att jag har frågat olika sköterskor på vårdcentralen vid flera olika tillfällen under flera års tid om det inte är så att läkare kan göra hembesök. Jag har förklarat att det gäller en svårt multisjuk patient som bli sjukare av att tvinga och kämpa sig iväg på besöken. Men jag har hela tiden fått blanka nej och ibland svar som "men du tog ju dig hit en gång, så nog klarar du en till". Eller den värsta av allt "umgås får man göra på sin fritid". Precis som att jag och min läkare skulle umgås?!
Så eftersom att jag hela tiden fått upprepade nej har jag inte ens brytt mig om att ställa samma fråga till min läkare, för jag trodde ju naturligtvis att jag skulle få samma svar. Ett blankt nej. Om jag ändå hade frågat min läkare direkt och inte sköterskorna! Jaja. Nu var min läkare hemma igår i alla fall. Första hembesöket och kära nån så bra det var!
Tänk så otroligt mycket energi jag sparade! Jag behövde bara byta sängen mot soffan för en stund. Istället för att jag skulle behövt ta på mig "riktiga" kläder och sen ytterkläder och skor och gått några meter till bilen, åkt bil (visserligen bara fem minuter, men ändå) och sen åkt rullstolen in i väntrummet där det är knivskarpt ljus och mördande ljud. Och sen att tvingas genomlida själva läkarbesöket när hela kroppen är helt stressad av adrenalinet som pumpar runt och som är själva anledningen till att man fortfarande sitter upp, det och vilja, och skakig av utmattning.
Och sen när läkarbesöket är slut gäller det att försöka bita ihop hårt för att inte brista ut i gråt eller spy av utmattning och alla hemska intryck (ljud, ljus, rörelser i synfältet, dofter och den kvava luften som knappt går att andas) och stå ut trots att allt, varenda millimeter av hela kroppen, gör så förbannat ont att man känner för att skrika rakt ut. Det är bara det att det inte finns någon ork eller luft i lungorna att skrika. Eller prata. Knappt ens andas.
Ja, det är så det mesta som innefattar aktivitet. Och med aktivitet innebär mista rörelser, något jag gör, använder kroppen och hjärnan får göra något annat än att ligga blixtstilla i sängen. Det finns ju såklart större och mindre aktiviteter och allt jag gör är inte så ansträngande och otroligt krävande, både fysiskt och psykiskt, som till exempel ett läkarbesök som jag beskrev. Eller en dusch med hårtvätt, som ät på ett ungefär lika jobbigt som ett läkarbesök och kan därför beskrivas på ett liknande vis vad gäller hur ansträngde det är för mig och effekterna aktiviteten har på mig, både för kroppen och för hjärnan.
Så med detta sagt, eller nedskrivit, kan vi nog alla som läst detta konstatera att hembesök från min vårdcentralläkare, som jag dessutom träffar ganska ofta och regelbundet, är väldigt viktigt då det sparar otroligt mycket energi och minimerar, eller till och med eliminerar helt, risken för krasch och därmed också risken för permanent försämring. Så det är väldigt bra. Tänk om det gick att ha ALLA vårdbesök hemma. Tänk om... Drömma kan man ju alltid göra!
Äntligen! Nu ska ju oxå ssk komma hem och ta tex blodprover kram Johanna