hannaslillaliv.blogg.se

Jag har inget flyt alls just nu! Förra veckan var det strul med att få tag i en läkare som kunde skriva ut ett recept som min ordinarie läkare hade glömt skriva ut dagen innan hon gick på en veckas semester. Jag var tvungen att få tag i en ny läkare fort, det var verkligen bråttom och det strulade flera gånger om innan jag till slut fick förnyat det där förbaskade receptet. Det tog massvis med energi från mig. Både att praktiskt ringa runt men också stressen över att inte ha receptet förnyat.

Och nu börjar saker och ting krångla igen! Igår hade jag en telefontid med min vårdcentral-läkare klockan nio på morgonen. En tid vi haft bokad i många veckor. Jag var i och för sig redan vaken, såklart, men klockan ringde halv nio så jag skulle få en chans att kvickna till (hur mycket man kan kvickna till om man har svår ME kan man diskutera) och få igång rösten lite. Tiden gick och jag väntade. Och jag väntade och väntade.

Men telefonen var helt tyst. Klockan elva ringde jag vårdcentralen för att kolla om min läkare kanske blivit sjuk, tänkte att det kanske var därför hon inte ringde. Men nej, hon var inte sjuk. Hon var på plats och sköterskan jag pratade med försäkrade mig om att läkaren skulle ringa snart, för det fanns inga förseningar i schemat vad hon kunde se.

Så jag fortsatte att vänta. Och vänta. Och vänta lite till. Klistrad vid telefonen. Jag brukar inte somna på dagen (knappt ens på natten ju) men det skulle inte vara roligt om jag råkade somna just då när telefonen ringde. Men ingen ringde. Telefonen förblev tyst. Hela dagen! Läkaren ringde aldrig upp! Trots att vi hade en bokad telefontid sedan flera veckor. Så jäkla dåligt.

Det spelar egentligen ingen större roll att hon inte ringde igår för mitt ärende är inte någon större panik med. Det som är jobbigt och som gör mig irriterad är att jag inte alls mår bra av sån här väntan. "Stressväntan" kallar jag det för det är just det det är. Stressig väntan. Det är nog svårt att förstå om man inte är svårt sjuk, men har man ingen som helst energi till något, knappt ens ork och energi till att andas, har man definitivt INTE energi till att vänta. För JA, det tar energi att vänta. Åtminstone om man är i min svåra situation.

Det är det som känns så surt. Så onödigt att tvingas lägga massa energi på väntan en hel dag på ett telefonsamtal som aldrig blev av. Och vad som är ännu värre är att min läkare mycket väl vet om hur lite energi jag har (så gott som ingen alls) och att sånt här tar mycket energi från mig. Men men. Vem vet? Hon kanske har en riktigt bra förklaring till varför hon inte ringde igår. Jag hoppas det! Och jag hoppas att hon ringer mig så snart som möjligt idag. Helst NU! Jag orkar INTE stressvänta en dag till. En dag är mer än tillräckligt.

Medan jag stressväntade igår, och antagligen även idag om det blir någon stressväntan idag också, tittade jag på bilder på min telefon för att försöka lugna ner mig. Jag älskar träd. De är så vackra. Och de har en lugnande inverkan på mig. Perfekt vid stressväntan!