hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Ångest inför att bli ett år äldre...!

Imorgon fyller Lina och jag år. Vi blir hela 24 år gamla! Usch, jag får nästan panik och ångest av att bara skriva den siffran. 24 år?! Det är inte klokt! Det känns så otroligt gammalt. Jag vet att det inte är det. Och det är ingenting jämfört med åldern på min kropp, baserat på hur den känns och mår är den minst 124 år! Den skulle varit död och begraven för längesedan. Bäst före datumet passerades för många, år sedan och kroppen blir bara skruttigare och svagare för varje år som går.
 
För två-tre år sedan sa min läkare att min rygg är som en dålig 80-årings. Och det är både flera år sedan och när jag fortfarande "bara" hade fyra stycken diskbråck. Nu har jag sju stycken. Och fler lär det snart bli med tanke på hur många diskbuktningar jag har.
 
Ja. Det är inte lätt. Det är inte lätt när det är svårt. Eller som Lina säger, det är inte lätt att vara liten. Trots min höga ålder, 24/124 år, känner jag mig fortfarande liten så många sätt. Jag bor fortfarande hemma, till exempel. Och jag får hjälp med precis allting. Det är visserligen inte mitt fel eller för den delen mitt val utam så det är på grund av att jag är så svårt drabbad av alla mina sjukdomar.
 
Men det känns ändå väldigt tufft. Och det blir värre år för år. Ju äldre jag blir. Skammen ökar år för år. Skammen över att jag bor hemma och inte kan ta hand om varken mig själv eller min hund, än mindre ett hem. Skulden jag känner över att jag bor hemma och behöver hjälp med ALLT och enbart är en belastning, på alla vis, ökar den också för varje år. 
 
Det känns också jobbigare år för år att stå helt still i livet. Att tiden går utan att jag blir det minsta lilla bättre i mina sjukdomar. Åren passerar, mitt liv passerar och jag lever inte. Jag vet att jag "bara" är 24 år ocH att jag fortfarande är ung. Men stressen över att bli äldre finns där hela tiden! Jag vill LEVA mitt liv. LEVA. INTE bara kämpa för min överlevnad.
 
Jag vill vara som mina jämnåriga. Arbeta, plugga, ha pojkvän/sambo, till och med vara gift och ha barn. Jag vill bo i egen lägenhet, vara självständig, arbeta och tjäna pengar och försörja mig själv och inte jämt gå med en klump i magen på grund av det faktum att jag bara får in några ynka tusenlappar varje månad av Försäkringskassan. Den stressen och ångesten, över min ekonomi, finns där också alltid. 
 
Jag HATAR att fylla år och bli ett år äldre. Jag hatar att jag är för sjuk för att kunna leva. Jag fyller 24 år imorgon! Tjugofyra jäkla år! Detta borde vara den bästa tiden i mitt liv! Tiden då jag lever livet! Tiden då jag skulle förverkliga mina drömmar, sträva efter att skapa en fin tillvaro för mig själv. En tid då jag skulle vara fri, vara jag, vara LEVANDE. LEVA. 
 
Inte ha det som jag har det nu. Vara sängliggande dygnet runt. Plågas något helt otroligt varje minut av varje dygn av hundratals svåra symtom. Gråta, kallsvettas och spy av alla svåra smärtor. Skaka av all vidrig feberfrossa. Ligga som förlamad av den totala och fullkomliga utmattningen. Ständigt må illa och vara yr och att hela tiden vara nära att svimma. Behöva kämpa sig för att svälja ner varje klunk vatten och varje tugga mat och behöva ta anstränga sig för att ta ett andetag och ändå inte få tillräckligt med luft till sig.
 
Det är så tufft och så svårt. Så orättvist och så otroligt tungt, allting. Jag önskar att jag kunde se fram emot att fylla år. Att det kunde kännas bra att bli 24 år. Men jag har bara ångest inför min födelsedag och ångest och panik inför det faktum att ännu ett år passerat, 365 dagar har gått, och jag mår inte ett dugg bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Tvärt om så må jag ännu lite sämre. Jag hatar att fylla år och bli ett år äldre... Jag hatar det... 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

Jag förstår dig. Massor av styrkekramar ❤

Svar: Tack för att du läser, kommenterar och stöttar, Nilla! <3 Kramar <3
Hanna Andersson

2 Magnus
skriven :

Så smärtsamt för dig, Hanna. Hoppas så att det kunde vända någon gång och din hälsa bli i alla fall lite bättre. All heder och beundran åt dig att du skriver om hur du har det. Fortsätter läsa!

Svar: Tack så mycket, Magnus, både för din fina kommentar och för att du läser. Det uppskattar jag väldigt mycket att du gör, så tack för det. Ja, tänk om det ändå kunde vända! Vi får fortsätta hoppas på det. En dag kanske en förbättring sker! Den som lever får se!
Hälsa L och barnen så gott! Saknar er mycket!
Hanna Andersson

3 Lisbeth
skriven :

Så ledsen att läsa att du mår så dåligt.

Men Hanna, du ska inte känna skuld. Du kan inte hjälpa att du är sjuk, och som mamma till en ung kvinna, något äldre än dig, vet jag att dina föräldrar inte vill att du ska tänka så.

Skuldkänslor är svåra att bli av med, jag vet för jag har och har haft själv eftersom jag är funktionshindrad själv. Min sambo måste ta ett större lass än vad han borde (enligt mig). Jag kunde inte göra allt som andra föräldrar kunde med mina barn när de växte upp.
Men jag har lärt mig att min familj älskar mig som den jag är - inte för den jag kanske hade varit om jag vore frisk.
De vill inte vara utan mig, även om min kropp inte är alldeles hel.

Och så är det ju för mig och min dotter också. Det är klart att jag måste hjälpa henne mycket, hon har också flera av sjukdomarna du har.
Jag är önskar av hela mitt hjärta att hon inte vore sjuk, och jag blir förkrossad när hon kraschar. Men jag vill inte vara utan henne en sekund, jag älskar henne av hela mitt hjärta, lika mycket som jag älskar hennes friske bror
Att hjälpa henne är ingen börda, det är något jag prioriterar och gärna gör.

Din familj vill inte heller vara utan dig, de älskar dig som du är. Det är klart att det är tungt att se dig mår så dåligt, men de vill inte att du ska känna dig skyldig. DU har inte gjort något för att bli sjuk, du är inte orsaken till din sjukdom. Det är ren och skär otur.

Jag hoppas du kan känna lite glädje på din födelsedag!
Stora, varma kramar ♥♥♥

Svar: Hej fina Lisbeth! Tack så mycket för din fina kommentar och ursäkta mig för sent svar.
Jag vet att jag inte borde ha skuldkänslor och att det inte är mitt fel att jag är svårt sjuk. Men det är inte lätt att inte ha skuldkänslor när min familj måste hjälpa mig med precis allting. Men det är klart att de gärna gör det, det vet jag också, jag är ju deras dotter/syster.
Du har HELT rätt i det du skriver, det är kloka ord du delar med dig av, tack så mycket för det, Lisbeth, det behövde jag höra nu.
Du skriver så fint om din fina dotter och jag vet att min mamma känner samma för mig och min syster.
Ja, det är verkligen otur. Och ännu mer otur att drabbas av inte bara en svår, kronisk sjukdom utan ett tiotal kroniska, svåra sjukdomar. Det är verkligen inte lätt.

Tack så mycket för allt fint du skrivit till mig. Jag tar åt mig av varje ord du skrivit till mig och är så tacksam att du tog dig tid att skriva till mig, jag vet att du inte heller mår bra.
Många kramar till dig och din fina dotter (och övriga familj och vovvar!)
Hanna Andersson