hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag är stark för att jag MÅSTE vara stark. Inte för att jag ÄR stark!

Folk skriver och säger ofta till mig att jag är stark. Att jag är stark som kämpar på så bra, att jag är stark som orkar stå ut. Att jag är stark som kan se bra och positiva grejer i livet och vardagen trots allt jag går igenom. Att jag är STARK helt enkelt. Själv känner jag mig inte alls stark. Långt därifrån. Jag känner mig svag. Faktum är att jag aldrig känt mig så svag som jag känner mig nu.

Jag är fullkomligt utmattad, förlamad att trötthet och mördande värk. Jag har väldigt dåligt minne och svårt för att tänka klart och koncentrera mig. Mina muskler skakar, balansen är dålig, jag orkar knappt stå och bara gå några få meter. Jag känner mig allt annat än stark.

Jag förstår hur folk menar när de säger att jag är stark och visst, på så sätt kanske jag är stark. Men det är inte för att jag egentligen ÄR stark. För det är jag inte. Det är för att jag är tvingad att var stark. Antingen kämpar jag på, överlever så gott det går, står ut, fortsätter andas. Eller så ger man upp. Jag har en underbar familj vars liv skulle bli förstörda om jag skulle dö. Jag har alltså inget alternativ. Jag måste kämpa. Jag måste vara överleva för deras skull. Jag måste vara stark för deras skull. Om det gör mig stark eller inte vet jag inte.

Men kämpar vidare gör jag ändå. För deras skull, tack vare deras styrka och vilja att ha mig kvar. I mitt tycke är det de som är starka, inte jag. Men det är klart, det ena utesluter ju inte det andra. Så på vissa sätt är jag säkert stark. Och på andra sätt inte.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

Att klara av att vara stark, även om man inte har något val, är också en styrka 😍

Svar: Jo, så är det såklart. Tack ❤️😘
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Förstår precis vad du menar, Hanna. Jag tycker att vi alla som har svårare ME är kämpar som står ut varje dag och varje minut även om vi så klart inte känner oss starka. Du har alltid kloka funderingar.
Många varma kramar och hoppas att din fredag-kväll blir så ok som möjligt <333

Svar: Tack, Katarina. Ja, det är vi, tveklöst! Vi med svåra former av ME är definitivt kämpar som står ut och överlever, varje dag, oavsett om vi känner oss starka eller ej! Tack så mycket, du är alltid lika gullig och stöttande, kära du <3 Tack för det <3
Tack detsamma <3 Många varma kramar <333
Hanna Andersson

3 Therese Åström
skriven :

Jag har också funderat på det där. Har också fått höra att jag är stark och känt det är ju inte som jag har något val. Det har varit tufft att höra när man bara vill bryta ihop och ge upp.

Men nu känner jag att jag kan ta till mig det, för jag är jäkligt stark efter allt jag gått/går igenom. Jag tror inte jag är starkare än någon annan men jag är stolt över mig själv.

Att vara stark innebär för mig att även kunna visa sig svag. Jag ser dig som en stark person som sprider kunskap om svåra sjukdomar och lär andra om empati. Det är ett väldigt viktigt arbete.

Svar: Nej, det är ju så. Som svårt kroniskt sjuk har man ju inte direkt något val. Ja, det kan vara tufft att höra när man känner sig allt annat än just stark. Jo, ibland kan jag också ta åt mig det. Men bara ibland!
Det har du helt rätt i. Tack så mycket, det var väldigt fint skrivet <333
Hanna Andersson