Folk skriver och säger ofta till mig att jag är stark. Att jag är stark som kämpar på så bra, att jag är stark som orkar stå ut. Att jag är stark som kan se bra och positiva grejer i livet och vardagen trots allt jag går igenom. Att jag är STARK helt enkelt. Själv känner jag mig inte alls stark. Långt därifrån. Jag känner mig svag. Faktum är att jag aldrig känt mig så svag som jag känner mig nu.
Jag är fullkomligt utmattad, förlamad att trötthet och mördande värk. Jag har väldigt dåligt minne och svårt för att tänka klart och koncentrera mig. Mina muskler skakar, balansen är dålig, jag orkar knappt stå och bara gå några få meter. Jag känner mig allt annat än stark.
Jag förstår hur folk menar när de säger att jag är stark och visst, på så sätt kanske jag är stark. Men det är inte för att jag egentligen ÄR stark. För det är jag inte. Det är för att jag är tvingad att var stark. Antingen kämpar jag på, överlever så gott det går, står ut, fortsätter andas. Eller så ger man upp. Jag har en underbar familj vars liv skulle bli förstörda om jag skulle dö. Jag har alltså inget alternativ. Jag måste kämpa. Jag måste vara överleva för deras skull. Jag måste vara stark för deras skull. Om det gör mig stark eller inte vet jag inte.
Men kämpar vidare gör jag ändå. För deras skull, tack vare deras styrka och vilja att ha mig kvar. I mitt tycke är det de som är starka, inte jag. Men det är klart, det ena utesluter ju inte det andra. Så på vissa sätt är jag säkert stark. Och på andra sätt inte.
Att klara av att vara stark, även om man inte har något val, är också en styrka 😍