hannaslillaliv.blogg.se

Nu i denna värmebölja vi har (som tillfälligt verkar ha pausat) står de flesta fönster öppna. Inklusive ett takfönstret vi har i hallen på övervåningen. I natt låg jag vaken, som vanligt, och blundade och försökte att andas igenom smärtorna och värken och alla andra plågsamma symtom och plötsligt hörde jag något ljud. Annat än de andras snarkningar, vill säga. Det var regndroppar som smattrade mot fönsterrutan.

Jag är inte direkt känd för att ha ett bra minne, ME-hjärna som jag har, men på något sätt mindes och kopplade jag ändå ihop att takfönstret var öppet. Nedanför takfönstret står en dator och en laptop och efter några sekunder kom jag på att det ju regnade ner på skrivbordet med datorerna. Så jag fick snabbt väcka Lina och be henne klättra på en stol mitt i natten för att stänga fönstret.

Jag kände inte att det var en bra idé att jag klättrade upp på stolen, även om läget var lite akut. Det räcker så bra att försöka stå upp och gå hyfsat ordentligt utan att varken svimma eller ramla ihop i en saknade hög på golvet.

99.9 % av alla sömnlösa nätter vill jag inget hellre än att sova och desperationen efter sömn och sömnlösheten är svår. Men faktum var att i natt kände jag mig nästan glad eller tacksam att jag var vaken så jag kunde rädda datorerna från att eventuellt drunkna i regnet.

Sen när jag återvänt till sängen, efter en tur till toaletten när jag väl var vaken och uppe på benen (man får ju passa på) ville jag inget hellre än att somna. Men det gick såklart inte. Och värken blev ännu lite värre och rummet snurrade ytterligare lite mer när jag lagt mig ner. Pulsen sticker i höjd direkt och luften blir så syrefattig så fort jag rör mig det minsta lilla. Så sett är det inte konstigt att det ofta går 6-10 timmar mellan gångerna jag tar mig upp till toaletten för att kissa.

Någon (som mamma) skulle säga att jag dricker för dåligt om jag kissar så sällan, men så är inte fallet. Det är så det är när man är för svag, orkeslös, yr, svimfärdig och förlamande utmattad för att kunna stå och gå utan att få ökade syntom i över en timma efteråt. Det kan låta galet, men det är så min vardag ser ut. Det tar all energi jag har att äta, gå på toa, skriva blogginlägg vissa av alla sömnlösa nätter och slå larm om öppna takfönstret vid regn, såklart. Det tar all energi, och mycket mer, jag har...!