hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Blott 23 år och mycket svårt multisjuk

Tyvärr fortsätter allt, mitt mående och min tillvaro rasa samman. Jag mår ännu sämre än i förra veckan och veckan innan dess. Denna helvetes-värken. Jag klarar snart inte mer. Nej, usch så deppig jag känner mig nu och har gjort de senaste dagarna. Veckorna. Det här är inte roligt.

Om jag visste att det skulle gå över om två månader, ja till och med om två år, eller tio. Men nu har jag ingen sådan garanti utan riskerar att leva med detta helvete tills dagen jag dör. Det finns risker att mitt helvete, sjukdomarna, blir min död. Ingen vet hur mycket längre min kropp orkar. Hur mycket mer JAG orkar. Och så helvetiskt jag mår kan jag varken skaffa barn, köpa hus eller arbeta. Och chansen att jag träffar en man och får ett förhållande att fungera är lika med noll.

Jag kan inte ta hand om mig själv, jag är så gott som helt sängliggande dygnet runt, jag kraschar av minsta lilla, jag återhämtar mig sämre och sämre. Livskvaliteten är lika med noll och framtidsutsikterna är inte särkilt ljusa. Det känns så jobbigt. Sorgligt. Hopplöst. 

Jag säger inte att de som är medelålders/äldre har det lättare än jag, för det kan inte jag ligga här och säga. Men jag önskar så att mitt liv åtminstone fått börja innan det "tog slut". Att jag fått chansen att göra något med all den envishet, energi och vilja jag har. Att jag fått förverkliga någon av mina drömmar innan alla gått i krasch och jag blev tvungen att skapa nya, anpassade drömmar som kanske, möjligtvis, i bästa fall går att uppfylla om några år, förutsatt att jag mår lite, lite mindre pyton då.

Det känns helt enkelt knäckande att vara 23 år och gå in på mitt femte år som sjukskriven. Det känns helt åt helvete att jag inte har barn, inte har någon relation, inte ens flyttat hemifrån. Det är svårt tillräckligt att få dessa saker som frisk. Men att få dem som kroniskt, svårt multisjuk är väldigt, väldigt svårt. Inte omöjligt, hoppas jag, men det känns oändligt långt borta.

Har du barn, är gift och har pensionssparande har man fortfarande kvar det även om man blir svårt sjuk. Klart man kan förlora sitt äktenskap på grund av sjukdomen och att man kan bli tvungen att sluta arbeta och bli sjukskriven istället men man har i alla fall haft allt det där. Allt det jag inte har. Allt det jag inte fått någon ärlig chans att få/skapa för mig själv.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska acceptera att min situation ser ut så här. Det är klart att jag står ut i två år till. Tio år till i värsta fall, förutsatt att min kropp inte hinner ge upp innan dess. Men jag vägrar vara 40, lika svårt sjuk, barnlös, singel och sjukskriven och bo i en lägenhet med hiss och med rullstolen parkerad utanför dörr'n och numret till Färdtjänsten på en lapp på kylen.

Jag VÄGRAR. Jag vill inte. Jag vill ha en garanti på att jag ska bli frisk. Och jag vet att jag inte kan få någon sådan garanti. Jag vet att risken är stor att mina drömmar och mina mål aldrig blir uppfyllda. Att jag aldrig får skrida ner för altaret, hålla mitt eget barn i famnen och köpa soffa till min villa. Risken är överhängande stor att jag inte kommer få göra något av detta av den enkla, mycket svåra, anledningen att dessa sjukdomar tagit mitt liv ifrån mig.

För sanningen är den att det är ett helt gäng kroniska, svåra sjukdomar jag lever med. Värst är mycket svår ME. Förutom ME är jag född med EDS, skolios och en svår refluxsjukdom. Utöver det har jag drabbats av svår fibromyalgi, segmentell rörelsesmärta i ryggen, en mage-tarmsjukdom, sju diskbråck och mycket mer. Allt är kroniskt, utan behandling, utan botemedel. Och jag är 23 år gammal. Mitt liv fick inte chansen att börja innan det förvandlades till den här mardrömsliknande situation som knappt ens är värt att kalla "ett liv". För jag lever inte. Jag överlever. Än så länge. 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

Finaste Hanna, vad jag önskar att jag kunde säga att snart är du frisk ❤ Kram

Svar: Finaste Nilla <3 Vad jag önskar att du kunde säga det! <3 Kram
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Min älskade vän!! Livet är sjukt orättvist. Jag önskar så av hela mitt hjärta att du ska få uppleva de sakerna du drömmer om. Även om det är anpassade drömmar. Så länge det finns liv finns det hopp. Fast ibland har man svårt att känna det där hoppet.
Det borde vara alla människors rätt att få leva, inte bara överleva.
Kramar, pussar o kärlek i mängder från din Enhörning 💙💜💙💜💙💜💙💜💙💜💙💜💙💜💙💜💙💜

Svar: Min älskade Christin <3 Japp, livet är sjukt orättvist. Vissa verkar drabbas av "allt". Det önskar jag också! Jo, så är det. Så länge det finns liv finns det hopp. Jag försöker hålla fast vid det men det är oftast väldigt svårt att känna något hopp alls. Ja, det har du HELT rätt i!
Kramar, pussar och massa kärlek tillbaka till dig, min älskade Enhörning <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

3 Martina
skriven :

En tanke bara Hanna. Tyvärr är det liten kunskap kring det i Sverige, men jag har märkt att mycket av mina symptom (Har diagnoserna eds, me, enteral dysmotilitet, lite annat allt möjligt och är allergisk mot att existera typ, men är betydligt mer rörlig än du, så jag ska verkligen inte säga att jag förstår hur du har det) är relaterade till mastcellsaktivering. Jag har hållit på att bråka med mina mastceller ett tag, med en mastcellsstabiliserande medicin (Lomudal gi...sägs bara stabilisera mastceller i tarmsystemet, men det stämmer verkligen inte då precis varenda del av kroppen reagerat på den för mig, inklusive lungor etc), som man ofta blir sämre av i början (inte alla), så jag har liksom inte kommit till lindring än...Hur som helst, det finns ett annat läkemedel som heter ketotifen som är ett licenspreparat, som går på mastceller i hela systemet och inte verkar ge dessa försämringar i början och verkar vara mer vältolererat (tanken är att jag ska prova om Lomudal gi ej funkar) Kan inte låta bli att fundera kring behandling mot det kan lindra något för dig? Tyvärr är kunskapen kring mastcellsaktiveringssyndrom/mcas inte så stor i Sverige.... Kram

Svar: Tack så mycket, Martina, för dina tankar. Det tar jag åt mig av och ska googla och läsa på om detta. Tack för all info! Hoppas verkligen du blir lindrad snart. Att du får ordning på detta. Inte lätt när man behöver göra allt själv, vara sin egen läkare, och inte få stöttning, hjälp eller kunskap från sjukvården. Men vi är ju rätt vana vid att vara våra egna läkare vid det här laget...! Sad but true! Kram <3
Hanna Andersson

4 Anonym
skriven :

Såå ledsen för din skull😔
🙏🏻🙏🏻🙏🏻

Svar: Det är jag med :( :(
Hanna Andersson

5 Ing-Marie Nordström
skriven :

Min. älskade lilla vän,jag hör hur dålig du är😢.Tårarna kommer mitt hjärta brister när du skriver om ditt icke liv 💔. Det värsta är att jag kan inte ge dig någon tröst eller garanti på att du ska bli bättre. Man SKA inte vara så sjuk när man är så ung. Jag hade turen att få både barn och barnbarn. Och jag förstår att du vill ha någon i ditt liv och få barn och villa mm med. Det tar man för givet att livet ska vara på det viset.
Men jag läser genom raderna att du inte ger upp. Du är en krigare. Vi får kämpa tillsammans och hoppas på bättre framtid. Jag ska kämpa med dig,tänker på dig dagligen och önska av hela mitt hjärta att du ska få må lite bättre en dag mitt älskade lilla hjärta. Varmaste kramar och kärlek till dig min kära lilla vän.❤️💜❤️💜❤️💜🌺🍀🌺🍀🌹🍀🌺🍀🌹🍀🌺

Svar: Älskade Ing-Marie <3 Icke liv, det var bra beskrivet! Nej, det finns ju tyvärr inga garantier alls att någon av oss kommer bli bättre. Jag tycker inte heller man ska vara sjuk när man är ung. Det är inte roligare när man är äldre, såklart. Men det är ändå skillnad och det visste jag att du skulle förstå <3

Ja, det måste vara helt fantastiskt att ha barn (och barnbarn), att hinna med det innan livet vänds uppochner och blir ett icke liv.
Det är min dröm att få barn, min största dröm, förutom att bli frisk. Och att gifta mig, träffa "den rätta" och köpa hus och allt annat, som alla andra tar för givet.

Nej, jag vill verkligen inte ge upp. Och min plan är såklart att inte göra det heller. Jag har min familj, vovvar och kära vänner att leva för. Jag bara hoppas att kroppen inte ger upp.
Vi är krigare båda två! Och tillsammans är vi väldigt starka! <3
Jag tänker på dig flera gånger om dagen <3 Jag önskar detsamma för oss båda två. Massa kramar och kärlek min älskade Filmstjärna <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

6 Linnea
skriven :

Men guud vilken gripande text. Blir helt tårögd. Du förtjänar inte detta. Hemska sjukdomar :'(

Svar: Tack för att du läser och kommenterar så fint <3 Ja, hemska sjukdomar :(
Hanna Andersson

7 Anonym
skriven :

Din situation griper tag i mig - hårt. Du är så ung,det borde vara förbjudet att någon drabbas så obarmhärtigt svårt, du borde få vara i full blomning men istället är du multisjuk och får/måste kämpa dygnet runt. Tyvärr kan jag inte säga att du kommer att bli frisk - men det är vad jag önskar att du blir. Frisk, pigg, glad. Istället för att vara så sjuk som du är önskar jag att du finge dansa på en blomstrande sommaräng 🌷🍀🥀. Omtanke & styrkekramar till dig 💗.

Svar: Tack så mycket för att du läste och skriver så fint <3 Det håller jag HELT med dig om! Bra skrivet! <3
Nej, det finns ju tyvärr ingen garanti alls. Allt vi kan göra är att hoppas, hoppas, hoppas och försöka överleva och stå ut så gott det går. <3
Massa kramar till dig <3 <3 <3
Hanna Andersson

8 Anitha
skriven :

Jag sände precis iväg en kommentar (torsdagförmiddag omkring kl 10.15) men glömde skriva mitt namn, så det blev "anonym", men anonym är jag inte, jag heter Anitha. Kram till dig 🌸.

Svar: Så kan det gå! Tack, då vet jag att det var du <3 Kram <3
Hanna Andersson

9 Magnus
skriven :

Väldigt, väldigt bedrövande att läsa. Vi hoppas så att det ska finnas någon lindring för dig!

Svar: Det hoppas jag med.
Hanna Andersson

10 Anonym
skriven :

Lilla vän, livet är verkligen inte rättvist 🤔 Så ung och så sjuk, så tråkigt. Jag hoppas att du snart, sakta men säkert börja må bättre.
Jag ska be för att det ska bli så.
Många varma cyberkramar till dej😥😥😥

Svar: Nej, livet är verkligen inte rättvist. :( Det hoppas jag med. Chansen är inte så stor dock. Tyvärr.
Många kramar <3
Hanna Andersson

11 Ronny
skriven :

Många av dina svårigheter kan komma av Gluten och mjölk, har du försökt ta bort detta under kanske 3 månader och se vad som händer.
Om det skulle vara detta klarar läkarna inte av att diagnosticera detta

Du har inget att förlora hör av dig om du vill ha fler tips

Hoppas att det ordnar sig

Ronny

Svar: Hej. Tack för tips.
Jag har dock koll på detta redan och det är ingenting som påverkar.
Min läkare och jag har kollat och gått igenom allt sådant.
Men tack ändå.

Gott Nytt År!
Hanna Andersson