Efter inlägget igår fick jag några anonyma kommentarer på bloggen där personer frågade mig om jag vill dö. Jag valde att inte publicera de frågorna för det kändes inte som att de var ställda i all välmening, tvärt om, de kändes elaka. Men jag förstår ändå att just dessa frågor ställs och att folk som läser min blogg undrar just detta. Vill jag dö? Vill jag inte leva?
Men de som tror att jag vill dö har missuppfattat hela mig och allt det jag skriver om. För det är ju precis tvärt om! Jag vill INTE dö. Jag vill INTE att sjukdomarna ska vinna och ta livet av mig. Att sjukdomarna ska bli min död är just nu min värsta skräck och ett mardrömsscenario. Jag vill LEVA! Problemet är bara att jag inte kan det! En annan som kommenterade igår, samma inlägg, skrev så bra. Hon skrev "allt du vill är att leva och inte ens det kan du". De orden satte verkligen huvudet på spiken! Exakt så är det. Så återigen: NEJ. Jag vill INTE dö. Absolut inte.
Jag kämpar så mycket jag kan för att stå ut med allt lidande och jag kämpar så mycket jag orkar för att inte låta sjukdomarna vinna. Jag vill finnas kvar för min familj och hoppet om en bättre och lite friskare framtid finns fortfarande, även om det är litet. Hoppas detta inlägg ger ett tydligt svar på frågor och funderingar kring detta.
Jag vill verkligen inte dö och lämna Trisse. Tänk så han skulle leta efter mig och sakna mig. Och jag vill inte heller lämna min familj. Jag har svårt att tro att de skulle kunna "komma över" min död och återgå till en "normal" vardag och tillvaro om jag dör. Jag vill INTE dö. Jag kämpar och kämpar för att inte låta mina sjukdomar ta mitt liv. Men det är svårt då några av dem är dödliga och jag har så fruktansvärt starka och många symtom.
Men gud! Det var ju jag som skrev så! Tack för att du tyckte det var bra sagt. Jag tycker du säger (skriver) väldigt bra saker du med.
Läser din blogg varje dag. Kan inte sluta! Kram