hannaslillaliv.blogg.se

Det är som jag skrev igår, när jag visade bilden på Baltazar i inlägget om min rygg, mitt hjärta värker av längtan efter honom. Det är så galet! Han finns i en hage/står i ett stall knappt tio minuters bilfärd från mitt hem. Ändå kan jag inte besöka honom. Jag har svårt för att titta på bilder av honom och ännu svårare att titta på bilder på mig tillsammans med honom, bilder där jag sitter på hans trygga, breda rygg. Bilder där vi rider i skogen eller myser i hans box. Det tar fram en sån rå saknad inom mig att jag tror jag ska gå sönder. Att hjärtat ska brista.

Jag minns den där dagen då min ridlärare och sjukgymnast sa till mig att jag inte kan fortsätta rida. Att de inte kan "garantera min säkerhet", att min rygg med alla diskbråck riskerar att bli ännu värre och att ME:n riskerar att förvärras. Jag frös till is. Gick in i någon form av chock. Pussade på Baltazars mule, tog ett tyst farväl. Satte mig i bilen och körde hem. En bit av mig dog den dagen.

Visst har jag vart tillbaka i stallet och hälsat på hästarna och pussat på Baltazar efter det. Men det har inte varit samma sak. Den dagen jag avråddes från att fortsätta rida blev en av mina värsta farhågor sanna. Jag hade blivit för sjuk för att syssla med något av det bästa jag visste, något som fick mig att fortsätta vilja leva, något som betydde allt. Rida. Och orken försvann bara mer och mer, sjukdomarna tog bara mer och mer av mitt liv och min frihet ifrån mig och tillslut kunde jag inte ens åka till stallet och bara mysa med hästarna.

Det är många år sedan jag kunde vara ute och gå med hundarna. Hundarna och hundträning var mitt ALLT. Hela min identitet. Hundar var JAG. Det var jag tvungen att ge upp. Hästarna tog över den plasten hundarna och hundträningen hade i mitt hjärta. Sen förlorade jag hästarna också. Vad har jag kvar nu, förutom minnena av det som varit och sorgen av att inte kunna leva och vara fri? Göra det jag älskar? Vara den jag vill vara?! Hundar och hästar var min identitet, det jag levde för. Hundarna och hästarna var de jag levde för.

Trisse finns kvar vid min sida och det är jag otroligt, otroligt tacksam för. Han är den enda jag har kvar. Till och med den regelbundna kontakten med Tyra och Tjorven, mina bonushundar, mina hjärtan, mitt allt, har jag förlorat. Jag förvånar faktiskt mig själv som finns kvar, som står ut, som fortsätter existera, trots alla dessa förluster. Med ett konstant och svårt lidande och ett otroligt stort och smärtsamt tomrum efter hundarna, hundträningen, hästarna och ridningen och stallmyset är det ett under att jag orkar finnas kvar.

Mitt brustna hjärta gör så ont. En smärta som inte går att likna med något annat och så omänskligt, fruktansvärt svår fysisk smärta på det. Jag har förlorat min identitet och mina drömmar (som var att arbeta med hundar). Min längtan efter att återigen kunna vara aktiv med mina hundar och träna och tävla i lydnad och vara i stallet och pyssla och rida är så rå och så svår. Det gör ont att bara tänka på allt jag förlorat och allt jag saknar så. Därför försöker jag förtränga. Glömma bort att den delen av mig själv och mitt liv någonsin funnits.

Trisse är här och nu och Tyra och Tjorven finns vid min sida ibland, i bästa fall. Baltazar och Larry och mina lånehundar som jag tränat så mycket med i lydnad och levt för och älskat tillhör det förflutna. Ett annat liv. Mitt liv. Det som är här och nu är bara ett helvete som jag måste ta mig igenom. Ett evigt plågande och en kamp om överlevnad. Att se tillbaka på det som vart river upp massa sorg och en obeskrivlig saknad och längtan. Det är mer än jag orkar hantera just nu. Men någon gång hoppas jag att mina minnen och fotografier ska kunna spelas upp och upplevas på nytt, utan smärta och sorg.

Jag är så otroligt tacksam för allt jag fått vara med om som har med mina älskade hundar och hästar att göra. Och vem vet? En dag kanske jag får uppleva liknande saker tillsammans med dem igen?

Min älskade trio hundar, min egna lilla flock, Tyra, Trisse och Tjorven. Mina hjärtan, mina älsklingar. Mitt ALLT. 🐶❤️🐶❤️🐶❤️

Baltazar, min stora, älskade pojk. Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar och saknar dig. Jag vet att du minns mig, för det märks när vi träffas att du känner igen mig, oavsett hur många månader det går mellan träffarna. Du finns alltid i mina tankar och kommer för alltid finnas i mitt hjärta. Tack för allt du gjort för och tillsammans med mig. 🐴💙

Mina älskade pojkar tillsammans och på samma bild. 🐴💙🐶❤️ Bakom mig står Larry i sin spilta. Han är en annan älsking som betyder väldigt mycket för mig. Jag saknar dem, hästarna, lika mycket allihop. Och hela stallet, miljön runtomkring, dofterna, atmosfären, känslan jag får när jag är där, friheten, förväntan. Allt. Stallet var mitt happy place. Nu har jag inget sådant längre. Nu när jag behöver det som allra mest.