hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

2

Denna fruktansvärda smärta/värk... 🤕

 
Ett evigt lidande. Utan paus och utan lindring. Tvärt om. Kroppen förfaller mer och mer och det i sig leder till mer och mer smärta och värk. Jag förstår faktiskt inte själv att jag står ut. Jag förstår nog själv inte hur stark jag är. 💙❤️💜
Kommentera inlägget här »
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Lena
skriven :

Kära Hanna, ja det är helt ofattbart att du ska ha det så här. Jag önskar att det fanns någonting som kunde få detta att vända. Ibland känns livet så himla orättvist. Jag saknar dig, men även om jag inte alltid hör av mig så ska du veta att jag tänker mycket på dig. Stor kram Lena

Svar: Kära moster. Jag tycker också det är ofattbart. Det känns som en mardröm som jag väntar på att få vakna ur, men jag vaknar aldrig för det är min verklighet. Det hoppas jag med. Visst är livet orättvist.
Jag saknar dig med. Även om vi inte ses så tänker jag mycket på dig och mina kära små kusiner.
Stor kram
Hanna Andersson

2 Linnea
skriven :

Jag bara gråter när jag läser det här. Ändå känner inte vi varandra. Stackars dig. Du är ju så ung! Hoppas din tid kommer. Hoppas det. Kram

Svar: Tack för att du läser och kommenterar, Linnea <3 Man kan bli berörd när man läser om någon trots att man inte känner varandra, det blir jag ofta. Jag hoppas också det! Kram
Hanna Andersson