Tjorven och jag "klickade" direkt. Lina och jag var med en del hos Tyras och Tjorvens husse och matte när Tjorven var liten för att få valp-mysa så mycket det bara gick. Tyra blev snabbt Linas älskling (istället för att vara bådas älskling som hon var som ensamhund ett tag innan Tjorven föddes) och Tjorven blev min lilla gullunge lika snabbt. Det tror jag, eller kanske vet säkert, beror på att Tjorven alltid haft dålig hälsa på olika sätt. Hon har aldrig varit en helt frisk hund, tråkigt och sorgligt nog. Och jag har ju aldrig varit frisk jag heller. Jag är född med diverse sjukdomar och syndrom (EDS). Tjorven är född med en missbildning hon med (jag är född med dubbelsidig läpp-käk-gomspalt, som är en missbildning).
Tjorven har precis som jag alltid haft dålig ork och när hon bara var några få år gammal, två till tre, var hon så dålig att hon riskerade att behöva bli avlivad. Men på något magiskt och fantastiskt vis klarade hon sig och piggade på sig. Jag har nog aldrig varit så lättad i hela mitt liv som då när vi förstod att Tjorven skulle klara sig.
Jag orkar inte förklara och berätta exakt vad det var som var felet på henne. Men hon föddes med en missbildning på levern, ett stort kärl till levern var missbildat och hindrade levern från att fungera som den skulle. Det innebar att blodet inte blev renat som det skulle och det i sin tur ledde till att Tjorven långsamt förgiftades. Hon blev mager som en pinne, hon fick anfall nästan som EP (epilepsi anfall) och hade ingen som helst ork. Till slut började hon även kissa inne. Hon blev så dålig att hon svävade mellan liv och död.
Men hennes ägare beslutade sig för att inte avliva henne tack och lov, trots att hon var så dålig, utan hon fick genomgå en stor, svår och riskfyllt operation. Som lyckades! Kära nån så glada vi var när faran var över och hon hade klarat operationen. Snart hämtade hon sig och när levern kunde börja göra sitt jobb, för första gången (hon var född med missbildningen som tyvärr är vanligare hos rasen dvärgschnauzer än för andra raser av någon anledning) slapp hon att bli förgiftad och alla symtom som det gav.
Även om hon inte längre lever med den svåra missbildningen på levern är hon inte världens piggaste hund ändå. Hon har haft otur på det viset, precis som jag. Att födas med och leva med god hälsa är en LYX, inte en självklarhet (har skrivit ett blogginlägg med just den titeln, googla på det för att läsa). Varken Tjorven eller jag har haft den lyxen att födas eller leva med god hälsa, något många ser som en självklarhet. Tjorven och jag har båda två fått kämpa i motvind och behövt massa hjälp och stöttning från vår familj och omgivning för att överleva, fast på olika sätt.
Våra likheter, som dålig hälsa osv, har gjort att vi fått en djupare kärlek till varandra. En bättre förståelse och stöttning. Hon är mitt lilla hjärta och, precis som Trisse, mitt ALLT. Jag älskar henne så otroligt, oerhört mycket och jag saknar henne VARJE dag jag inte har henne här hos mig. Tjorven har fått mig att överleva många gånger, det har hon verkligen.
Den djupa, starka och speciella relation och kärlek vi har varandra har hjälpt mig att fortsätta kämpa vidare, klara gymnasiet och ta studenten (som Tyra och Tjorven var med på- tack mamma som fixade det), ta körkortet, gå igenom många tuffa och svåra utredningar i jakt på diagnoser som förklarat vad det är som är fel på mig. Innan Trisse föddes och kom med i bilden och in i vår familj var det Tjorven som hjälpte mig igenom allt. HON. Min lilla Tjorv. Mitt hjärta.
Medan Tyra (och sedan också Trisse) gått, och går, på långa promenader och Tjorven och jag inte orkat har vi gått våra egna promenader, valt och gått vår egen väg. Hon har suttit i mitt knä i rullstolen otaliga sträckor under promenader för att vila de små benen, för att samla lite ny kraft. Hon och jag har åkt bil medan de andra gått så har vi sammanstrålats och tagit en fika. Det har varje JAG OCH TJORVEN. TJORVEN OCH JAG. Ofta mot världen.
Som vi älskade, och älskar fortfarande precis lika mycket, dessa två små vovvar. Kärleken till TT, som vi alltid sa innan Trisse kom in i bilden och blev ett till T, är helt enorm och oändlig. Och relationen och kärleken till Tjorven är så unik och så speciell. Vi och våra svikande och svaga kroppar har förstått och stöttat varandra på ett helt annat plan, en helt annan nivå där bara VI, och ingen annan, befunnit sig.
Jag kommer ALDRIG träffa eller få en så fantastisk relation med en så unik och speciell hund som Tjorven. Hon är speciell på några dumma, irriterande och negativa sätt. Men allt det positiva hennes unika och speciella sätt och personlighet väger upp med EN MILJARD procent. Utan tvekan. Det finns bara en liten hund som Tjorven. Och det är Tjorven. Vår underbara, fantastiska, knasiga, roliga, snälla, pussglada, mysiga, humoristiska, vänliga, busiga, unika, speciella och alldeles otroligt underbara lilla hund.
Som vi älskar henne. Och Tyra och Trisse också, såklart. Ingen TT eller TT + T utan Tjorven. Och ingen jag, ingen Hanna, utan Tjorven. Utan henne och hennes villkorslösa kärlek och vår speciella och underbara relation och förståelse för varandra hade jag varit död och begraven för många år sedan. Jag kan inte ens minnas antalet gånger hon har räddat livet på mig. Min älskade lilla Tjorven-korven. Mitt hjärta, mitt allt. Min Tjorv.
Älskade lilla Tjorven! 🐶❤️
Fint skrivet! Härligt att ni har varann ❤️