Lina brukar säga att jag har "bebisfötter". Det hon menar med det är att mina fötter är lika mjuka som en bebis fötter är. Riktigt så mjuka är de såklart inte, men inte långt ifrån! "Förr i tiden", när jag kunde gå, hade jag ganska mycket torrsprickor i hälarna och tårta "hårda" fötter. Såna fötter man får av att jämt gå barfota hela somrarna utomhus och inomhus året runt. Fötterna blev hårda och tåliga och jag kunde gå barfota på grus och alla andra underlag utan att det gjorde ont. Fötterna användes och de blev härdade.
Nu för tiden används inte mina fötter alls i samma utsträckning. De används nästan inte alls. Visst går jag några meter per dag, fram och tillbaka till toan några vändor. Men det är också allt. Resten ligger de och vilar i sängen. De är mjuka och ömtåliga. Att gå barfota utomhus skulle inte gå så bra, det skulle vara väldigt plågsamt. Och att gå barfota på grus, som jag gjorde utan problem för många år sedan, kan jag knappt ens tänka på nu för det gör ont av bara tanken!
Jag har inte en torrspricka och ingen förhårdnad. Och de är inte längre hårda och härdade. Inte alls. De har blivit bebisfötter, vilket inte är så konstigt då de, som sagt, inte används längre. Och de gånger jag är ute och de faktiskt skulle kunna användas åker jag rullstol. Det är skönt att ha mjuka och goa fötter. Men visst saknar jag känslan av såna där tåliga, härdade typiska "sommarfötter". Det var mysigt att gå barfota utomhus, i gräs, sand, på asfalt och på grus. Det saknar jag och det hade definitivt inte varit möjligt idag, med dessa mjuka små bebisfötterna!
Vad e de för fina tatueringar du har? Gjorde de ont? Kram anna