Nu hoppas jag bara att de inte tycker det är allt för tungt att komma tillbaka hem till mig och vardagen med allt vad det innebär och allt den innehåller med sjukdomarna, alla mina begränsningar och mitt helvete. De, som mina närmaste anhöriga, är ju tyvärr en stor del av min situation och även om de inte har mina sjukdomar och symtom och lider av rent fysiskt är det såklart väldigt plågsamt för dem att se mig lida så som jag gör. Dygnet runt, året runt.
Och de hjälper mig så mycket, lägger så mycket tid och energi på att hjälpa mig. Framförallt mamma. Hon hjälper mig verkligen med ALLT. Hon har ett heltidsjobb på dagtid och sedan mig, ett till heltidsjobb som är icke betalt och tungt psykiskt. Det är tufft.
Men förhoppningsvis har de laddat upp och fått lite ny energi under sin resa och paus från vardagen, jobb, mig och verkligheten. Och de har fått nya, fina minnen att se tillbaka på. Det är något fint och positivt att kunna blicka tillbaka mot och minnas när vardagen och verkligheten känns svår och det finns ett behov av att fly undan en stund. Här kommer några fina bilder från Prag!
Åh va fint
PS om du hade eller får mer ork hade du då velat skriva en bok eller vad var är ditt dröm yrke, du skriver bra
Kram anna, ush imon ska jag upp 05 o sen ta 29 blodprover... Fy