Det går, som jag ju skrivit och berättat innan, flera veckor (ibland så många som fem-sex) mellan gångerna jag duschar och tvättar håret. Jag skäms nästan för att säga det, men det är samtidigt ingen hemlighet, utan min verklighet. Och jag är tyvärr långt från ensam att ha det så. Vi är många med mycket svår ME som blir fullkomligt kraschade efter dusch och då är det inte så lätt att få det gjort. Även om behovet och viljan att duscha och tvätta håret är lika stor som innan, som innan vi blev så här sjuka till och med.
I denna hemska värmebölja svettas jag ännu mer än vanligt. Mitt nattlinne och mina trosor och lakan går att vrida ur ett flertal gånger per dygn. Så jag byter och byter, mamma tvättar och tvättar, bäddar och bäddar. Stackaren. Jag önskar så att jag åtminstone kunde ta hand om min egen tvätt. Men det kan jag ju förstås inte.
Svetten torkar, jag fryser, hamnar i riktig frossa och måste ta på mig lakan och täcke och ibland även en filt. Sen svettas jag ännu mer och så kommer den där svåra frossan igen. Så börjar det om och fortsätter och fortsätter dygn efter dygn. Det är ett stort lidande, en stor plåga. Värre än man nog kan föreställa sig.
Jag skulle såklart behöva duscha varje dag eftersom att jag svettas såna mängder. Men det är INTE möjligt. Hur mycket jag än vill gå in i duschen så går det inte mer än alldeles för sällan. Det är ett elände. Ännu mer i denna värme. Jag försöker stå ut. Jag gör verkligen det. Men lidandet tar ut sin rätt. Jag känner mig mer och mer uppgiven. Och jag har inte den blekaste aning hur jag ska överleva och stå ut en hel sommar full av värme, svett, syrebrist (värmen gör det ännu svårare att andas), frossa och ännu mer värme och svett. Jag som känner att jag knappt står ut en dag till.
Tänk den som ändå kunde bada! Ta sig ett svalkande dopp i havet och få känna sig lite kyld och mindre skit-äcklig för två minuter...
Tänk att en dusch kan vara så jobbig och så efterlängtad. Det hade jag aldrig kunnat tro innan man blev sjuk. Kram