Jag brukar nästan enbart skriva mina inlägg på nätterna och absolut inte varje natt, det hade jag aldrig orkat då jag många nätter ligger som helt förlamad utan minsta möjlighet att hålla i en mobiltelefon. Men så vissa nätter kopplar hjärnan och fingrarna ihop sig och jag kan skriva, ibland flera inlägg efter varandra. Det är toppen för då har jag inägg till dagar framöver då jag inte orkar skriva.
Men nog om det! Det jag ville berätta var att jag skrev detta inlägg igår eftermiddags. Det var inte tänkt att bli ett blogginlägg utan jag bara skrev. Men sen blev det en text som blev ett blogginlägg ändå. Mamma, Lina, pappa och en vän till Lina och min lille Trisse var iväg på fest igår. Jag kunde såklart inte följa med. Följande text är vad jag skrev då, i min ensamhet och ledsenhet.
Texten jag skrev igår:
De andra i familjen plus vänner, både vänner till mig och Lina och vänner till mamma och pappa (alltså både vuxna och "vuxna barn") träffas just nu och har fest på fotbollsplanen/dansbanan utanför vårt hus.
Jag hör dem. Alla är så glada, pratar, dricker öl, spelar lite fotboll.
Jag ligger här och spyr och gråter för jag har så förbannat ont och nu drar adrenalinet igång på grund av alla ljud. Jag känner hur pulsen går upp, hjärtat slår snabbare och stressen börjar sticka i kroppen.
Det är sån tortyr. Och så orättvist att aldrig kunna vara med på roliga, sociala sammanhand.
Snälla håll tummarna att de inte drar igång allt för hög musik också. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till, det är illa nog för min stackars ljudkänsliga hjärna så som det är. Jag måste kissa, men benen orkar inte. Jag kan inte resa mig. Så jag får fortsätta vara kissnödig några timmar till.
Om mamma hade vart här hade jag bett henne hjälpa mig till toan. Men nu är hon ju inte med mig utan med på festen och jag kan ju inte dra bort henne från den. Jag vill att hon ska njuta, glömma mig för stunden, dansa, prata, skratta. Det förtjänar hon verkligen. Pappa också. Lina med. Och Trisse, som de har med sig. Jag saknar honom så mycket. Mitt hjärta går sönder när jag inte har honom hos mig. Han hjälper mig ju att stå ut! Att överleva. Det är ännu svårare när han inte är hos mig.
Jag tog några bilder på Trisse igår innan han gick iväg till festen. Han hade på sig samma Pride-färgade fluga igår på festen som på Midsommarafton. Han är så stilig i fluga, tycker jag! 🐶❤️
Trisse, mammas ögonsten, hjärta och ALLT! 🐶❤️
Behövde bara skriva av mig lite. Trots att det tar så mycket energi att skriva, trots att det ger adrenalinet en rejäl spark framåt. Men jag måste skriva ibland ändå, trots att det är en sån ansträngning. Skrivandet är terapi. Och skrivandet gör att jag känner mig lite, lite mindre ensam. Men jag känner mig ändå som världens mest ensamma människa just nu. Tänk själv!
Jag ligger här ensam i sängen, utan min vovve, och jag hör hur alla festens deltagare skrattar och pratar utanför mitt hus. Jag VILL vara med. Men jag KAN inte. Jag kan inte ens gå och kissa själv. Och inte heller kan jag lyssna på musik eller se en film/tv eller något sånt i min ensamhet för att få tiden att gå. NEJ. Jag kan bara ligga här, blunda och vila som alltid annars. Och lida, plågas. Det är allt. Jag har verkligen INGEN livskvalitet alls. Ingen alls...
Kära fina du! Skickar många kramar till dig och tänker på dig!!! 💕 Lotta