hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Fest utanför stugan igår kväll. Utan mig...

Jag brukar nästan enbart skriva mina inlägg på nätterna och absolut inte varje natt, det hade jag aldrig orkat då jag många nätter ligger som helt förlamad utan minsta möjlighet att hålla i en mobiltelefon. Men så vissa nätter kopplar hjärnan och fingrarna ihop sig och jag kan skriva, ibland flera inlägg efter varandra. Det är toppen för då har jag inägg till dagar framöver då jag inte orkar skriva.

Men nog om det! Det jag ville berätta var att jag skrev detta inlägg igår eftermiddags. Det var inte tänkt att bli ett blogginlägg utan jag bara skrev. Men sen blev det en text som blev ett blogginlägg ändå. Mamma, Lina, pappa och en vän till Lina och min lille Trisse var iväg på fest igår. Jag kunde såklart inte följa med. Följande text är vad jag skrev då, i min ensamhet och ledsenhet.

Texten jag skrev igår:

De andra i familjen plus vänner, både vänner till mig och Lina och vänner till mamma och pappa (alltså både vuxna och "vuxna barn") träffas just nu och har fest på fotbollsplanen/dansbanan utanför vårt hus.
Jag hör dem. Alla är så glada, pratar, dricker öl, spelar lite fotboll.

Jag ligger här och spyr och gråter för jag har så förbannat ont och nu drar adrenalinet igång på grund av alla ljud. Jag känner hur pulsen går upp, hjärtat slår snabbare och stressen börjar sticka i kroppen.

Det är sån tortyr. Och så orättvist att aldrig kunna vara med på roliga, sociala sammanhand.

Snälla håll tummarna att de inte drar igång allt för hög musik också. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till, det är illa nog för min stackars ljudkänsliga hjärna så som det är. Jag måste kissa, men benen orkar inte. Jag kan inte resa mig. Så jag får fortsätta vara kissnödig några timmar till.

Om mamma hade vart här hade jag bett henne hjälpa mig till toan. Men nu är hon ju inte med mig utan med på festen och jag kan ju inte dra bort henne från den. Jag vill att hon ska njuta, glömma mig för stunden, dansa, prata, skratta. Det förtjänar hon verkligen. Pappa också. Lina med. Och Trisse, som de har med sig. Jag saknar honom så mycket. Mitt hjärta går sönder när jag inte har honom hos mig. Han hjälper mig ju att stå ut! Att överleva. Det är ännu svårare när han inte är hos mig.

Jag tog några bilder på Trisse igår innan han gick iväg till festen. Han hade på sig samma Pride-färgade fluga igår på festen som på Midsommarafton. Han är så stilig i fluga, tycker jag! 🐶❤️

Trisse, mammas ögonsten, hjärta och ALLT! 🐶❤️

Behövde bara skriva av mig lite. Trots att det tar så mycket energi att skriva, trots att det ger adrenalinet en rejäl spark framåt. Men jag måste skriva ibland ändå, trots att det är en sån ansträngning. Skrivandet är terapi. Och skrivandet gör att jag känner mig lite, lite mindre ensam. Men jag känner mig ändå som världens mest ensamma människa just nu. Tänk själv!

Jag ligger här ensam i sängen, utan min vovve, och jag hör hur alla festens deltagare skrattar och pratar utanför mitt hus. Jag VILL vara med. Men jag KAN inte. Jag kan inte ens gå och kissa själv. Och inte heller kan jag lyssna på musik eller se en film/tv eller något sånt i min ensamhet för att få tiden att gå. NEJ. Jag kan bara ligga här, blunda och vila som alltid annars. Och lida, plågas. Det är allt. Jag har verkligen INGEN livskvalitet alls. Ingen alls...

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Kära fina du! Skickar många kramar till dig och tänker på dig!!! 💕 Lotta

Svar: Tack så mycket, finaste Lotta. Jag tänker på dig med och skickar lika många kramar tillbaka till dig! ❤️❤️
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

❤❤❤

Svar: ❤️❤️❤️ tillbaka till dig, Anna!
Hanna Andersson

3 Nilla
skriven :

Fina Hanna, önskar så att det fanns något sätt att ge dig semester från dina sjukdomar så du kunde få vara med och ha lite kul och slippa dina plågor. Kram

Svar: Fina Nilla. Ja du. Tänk så mycket jag önskar just det du skriver! Kram
Hanna Andersson

4 Katarina
skriven :

Åh, ledsen för ditt tuffa mående😢 Jag förstår hur ensamt och sorgligt det känns, så klart i dubbel bemärkelse då du tvingats höra alla ljud och ännu mer också känna sorgen att inte kunna vara med.
Att du också varit utan din fina goa pojke Trisse (som är jättestilig med fluga) förstår jag också varit mer än tufft. Hoppas och önskar att din söndag är så ok som möjligt och att du nu har sällskap i sängen igen ; ) Många varma kramar fina Hanna
<333

Svar: Det är jag med :( Det förstår jag att du förstår. Vi med svår-mycket svår ME vet ju hur isolerad och ensam och övergiven man blir. Vi vet det alldeles för väl. :( Ja, att ligga och höra, och plågas av, alla ljud gör ju inte det hela bättre.
Och att vara utan min lille Trisse gör det hela ÄNNU sämre. Men nu är han tillbaka hos mig igen efter en intensiv dag med besök (för de andras del).
Visst var han tjusig! Kommer ett till inlägg som har med Trisse och hans fina fluga att göra.
Tack. Detsamma <3
Många varma kramar tillbaka, finaste du <333
Hanna Andersson

5 Anna
skriven :

Ush. Finns det inga slags hörselskydd som du kan ha så du slipper ljudet? PS på midsommar tex eller annat, kanske hade det varit bättre med picknick i sängen med bricka med familjen än att kämpa dig upp osv? Kram anna

Svar: Som jag skrev som svar på din andra kommentar så är det inte så lätt det här med ljudkänslighet och hörselskydd. Man vill ju inte gärna göra så att man blir ännu mer ljudkänslig.
Jo, för min del hade det utan tvekan varit bättre med picknick i sängen och det har mamma och jag ganska ofta då jag inte orkar gå upp till bordet och äta och eftersom jag inte orkar äta tillsammans med fler än en åt gånger (för att det låter så mycket).
Men nu blev det så att jag kämpade mig upp ändå. Och jösses så jag får betala nu i efterhand... :(
Kram
Hanna Andersson

6 Anna
skriven :

PS har du testat rosenrot? Alla säger det e så bra. Men jag har ej vågat testa e ofta orolig för biverkningar
Men multivitamin har jag testat men märkte ingen skillnad
Kram anna

Svar: Nej, det har jag inte testat. Jag har hört både och. Jag har testat massa olika vitaminer, multivitaminer och sånt. Men det gör ingen som helst skillnad för mig. Tyvärr.
Kram
Hanna Andersson

7 Anna
skriven :

Åh du har säkert redan testat allt. Sånt där kan ju annars ge hopp. Testa det o det. Hoppas det ändå finns nån forskning idé eller mirakel metod som nån gång uppfinns o hjälper det vore du om nån värd kram

Svar: Ja, jag har testat det mesta. Väldigt, väldigt mycket i alla fall och ingenting har hittills hjälpt. Och dels blir jag trött på att alltid testa nya saker som inte fungerar och sedan tar det energi att testa och testa saker som inte hjälper så jag vill inte testa för mycket utan spara min energi.
Det hoppas jag med! Det är det hoppet jag lever på!
Kram
Hanna Andersson

8 Anna
skriven :

Man vill ju bara hjälpa dig ingen ska behöva ha det så, o du verkar så snäll. Karma liksom. o bli den som hittar miraklet för dig. Inte för man tror du inte testat saker men för att kanske hitta en enda sak du kanske ej prövat. Men vissa blir ledsna av tips. O de e ju ok. Oxå. Åh. Duktigt kämpat att du klarade att fira ändå, även om priset att betala e högt. Kram

Svar: Jag är en väldigt snäll person, om jag får säga det själv! Ja, tänk den som löser ME-gåtan!
Jag förstår. Jag blir inte ledsen av tips som är relevanta, men att få tips som att typ "tänk positivt så mår du bättre" eller "börja promenera så ska du se att du snart mår bra" tycker jag verkligen inte om att få. För att kunna ge tips tycker jag att man måste vara påläst så man inte tipsar om sånt som ger motsatt effekt, som att tipsa om att jag ska gå ut och gå när jag inte kan det och det bara skulle göra mig ännu sämre.

Hoppas du förstår hur jag menar!
Ja, priset blev svindyrt att betala. Det är så med allt jag gör. Allt straffar sig. Men jag ville så gärna vara med små stunder då och då, så jag tvingade mig till det, trots att jag inte orkade.
Kram
Hanna Andersson

9 Anna
skriven :

Ja, att hoppas o sen bli besviken tar ju oxå kraft o energi. O sen finns det ju dyra tabletter o bluff mirakel metoder. O man måste nog ha hela bilden o alla diagnoser som tex en läkare. Men inte ens där kan man alltid va trygg. De gör ju oxå fel o ger fel mediciner ibland o okunskap. Kram

Svar: Exakt, du förstår mig verkligen! Att hoppas och hoppas och sedan bara bli besviken. Nej, det tar bara massa energi. Ja, det finns så mycket skit som kostar skjortan som inte gör någon skillnad alls!
Precis, så är det. Man får vara försiktig och misstänksam av sig.
Kram
Hanna Andersson