hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Det tar mig hela dagar att inte få något gjort! 😩

 
Ja! Så är det varje dag! Jag har alltid något litet mål med dagen, något som jag måste ta tag i. Som att betala den där fakturan vara förfallodag snart är här. Eller att ringa och prata med min läkare om det där viktiga med mina mediciner. Eller sms:a någon eller skriva upp något så jag inte glömmer det eller andra liknande saker. Inget svårt, inget som tar lång tid eller som egentligen tar så mycket energi.

MEN. För mig tar ALLT mycket energi. Bara att minnas vad det var jag skulle göra tar mycket energi. Och att sedan få det gjort tar ännu mer energi. Om jag då planerar att både äta frukost och lunch blir det inte gjort den dagen heller, för energin är redan slut, för längesen och jag måste ligga riktigt lågt för att undvika krasch. Nästa dag tar jag nya tag, tänker att NU, nu jäklar ska jag allt ringa det där samtalet eller betala den där fakturan. Men så har jag en sån där dag då magen bråkar extra mycket, så jag måste gå på toa flera gånger. Då är det kört också den dagen. Energin är som bortblåst och det finns inte en chans att jag kan göra något annat resten av dagen. Jag behöver troligtvis också skippa lunchen, så utmattad är jag, så slut är all energi.

Och mellan att äta eller gå på toa eller dricka det där glaset med vatten, saker jag MÅSTE göra för att överleva, måste allt det där andra som att betala en räkning eller ringa ett samtal, prioriteras bort. Antingen får mamma eller pappa göra det för mig. Eller så får det vara. Det är så mitt liv, min vardag ser ut. Sorgligt men sant.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Emmie Andersson
skriven :

😔🙏🏻

Svar: 😢😔
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Oj så rätt du har Hanna❤️ Jag brukar försöka ha en sak planerad varje dag. Men bara tanken gör mig matt. Tänker höra av mig till mamma eller barnen, men är helt apatisk. Orkar inte sträcka mig efter vatten glaset eller ropa på hjälp. Att vara så hjälplös så man inte orkar ringa och prata med någon, eller att inte vilja ringa för man har inget att berätta. Få besök och ligga i rummet bredvid och inte kunna vara med i samtalet.Det är så frustrerande. Förr gjorde jag allt själv, nu kan jag inte lyfta en mugg med te vissa dagar. Jag blir matad för att få i mig medecinerna. Vet precis hur det känns fina Hanna❤️Men är glad de dagar jag orkar duscha och få på mig annat än nattlinnet. Få håret tvättat är en lyx.Men när jag tänker på min käraste vän som är så mycket sämre än jag är får jag vara glad att jag kan gå till badrummet med rullatorn själv. Hon är mitt största stöd och orkar skriva de finaste saker till mig, trots den smärta och lilla energi hon har. Du är det finaste som finns Hanna❤️. Du har det största hjärta som finns❤️.Vi kämpar tillsammans för alltid mitt hjärta❤️❤️❤️ All kärlek till dig❤️❤️❤️

Svar: Jag brukar också planera en sak för varje dag. Men det blir aldrig att jag kan göra den saken. Att äta mat, dricka och ta mig till och från toan går före och det är allt jag har energi till. Ja, inte ens det orkar jag, egentligen, men äta måste man ju! Det är otroligt tufft att vara så hjälplös. Visst är det frustrerande att inte kunna göra det man klarade av förr. Det är hemskt.

Att duscha och tvätta håret är otroligt jobbigt och krävande för mig. Därför blir det inte mer än en gång i månaden ungefär. Önskar så att jag kunde göra det en gång i veckan, men det går verkligen inte. Så otroligt krävande är det.

Detsamma, älskade du <3 Du är så fin, så otroligt snäll och omtänksam <3 Du har ett stort hjärta och du kommer föralltid finnas i mitt hjärta <3 Älskade du <3 <3 <3 <3
Ja, det gör vi. Tillsammans är vi starka och vi har varandra <3 Det är jag glad och tacksam för <3 <3 <3 <3 <3 <3
Massa kramar och kärlek till dig, fina vän <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Tänk så bra du beskriver våra liv,trots att du är mycket snöre än jag är. Gör jag en sak är det en sak för mycket. Sitter jag med vid fikabordet en stund får jag betala för det med extra värk i minst 2 dagar.Men man vill ju vara med i bland. Man straffas för allt man gör. Det här är inte det liv jag hade tänkt mig.Vi vill nog båda ha tillbaks våra liv och bestämma över våra kroppar själva. Inte låta sjukdommar bestämma hur vi ska leva. Men min fina kära Hanna❤️ Vi fortsätter kämpa tillsammans, då blir vi starka.Skickar styrka, varmaste kramar och massor av kärlek till dig min stora kämpe och förebild.❤️❤️❤️❤️😘😘😘😘🙏🙏🙏🙋‍♀️🙋‍♀️👩‍❤️‍👩👩‍❤️‍👩

Svar: Tack så mycket för dina fina ord, älskade Ing-Marie <3 <3 <3 Exakt så är det! En sak är en sak för mycket. Visst vill man vara med ibland. Det är lika tråkigt varje gång det inte fungerar. Det är så jobbigt att straffas för allt, precis allt, man gör.
Ja, visst vill vi båda två ha våra liv tillbaka <3
Ja, vi fortsätter kämpa tillsammans, min älskade vän <3
Massa kramar och kärlek till dig, min fina vän <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson