hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Mycket förändringar kommer ske inom en mycket snar framtid!

I förrgår när de andra kom tillbaka från promenaden ute på Marstrand hade de en överraskning med sig hem. Eller två stycken små överraskningar, rättare sagt. Tyra och Tjorven! Gissa om jag blev överlycklig när jag såg dem och tog upp Tjorven i min famn och myste länge, länge?! Det var faktiskt ett litet tag sedan jag träffade Tyra och Tjorven. Först blev ju Trisse sjuk i kennelhosta, något som är väldigt smittsamt mellan hundar, så Trisse fick inte träffa Tyra och Tjorven på två-tre veckor. Och sedan har Tyra och Tjorvens ägare haft jullov.

Något som jag ännu inte skrivit om här i bloggen, eller någon annanstans för den delen, är att det kommer ske ganska stora förnedringar i min vardag inom en snar framtid. Inte bara i min vardag utan för hela familjen. Jag har inte skrivit om det för att det är något jag känner mig väldigt kluven inför. Jag har inte orkat ta upp det och sätta ord på det förrän nu, helt enkelt. Men nu börjar det verkligen dra ihop sig och i och med att det kommer ske så pass stora förändringar i min/vår vardag och mitt/våra liv så vill jag såklart dela med mig av det. Nu är det dags att berätta, känner jag!

Det som är den stora förändringen som alldeles snart kommer ske är att Lina ska börja plugga imorgon! Hon sa upp sig från sitt jobb i höstas och jobbade sitt sista arbetspass strax innan jul. I och med att Lina ska vara hemifrån hela dagarna innebär detta en stor förändring, inte bara för mig utan också för Trisse och för Tyra och Tjorven också. Vi kommer inte längre kunna ha Tyra och Tjorven hos oss två dagar i veckan eftersom att Lina inte kommer vara hemma. Jag står för sällskapet, men jag kan varken hämta dem på morgonen eller gå ut med dem, så därför går det inte längre att ha dem hos oss. Det känns oerhört jobbigt, sorgligt. Även om vi såklart får se till att vi träffar våra älskade bonushundar ändå kommer jag samma dem något helt otroligt mycket.

Jag är väldigt glad för Linas skull att hon ska börja plugga och jag är så stolt över henne att hon tar detta steget. Men för egen del känns det väldigt jobbigt. Tufft. Svårt. Som det varit nu de senaste åren när jag varit så här sjuk och helt sängliggande har Lina jobbat kvällar. Det har inneburit att hon kunnat hjälpa mig på dagarna, ge mig frukost, lunch, mediciner, vatten, köra mig till vårdbesök mm.

Hon har varit min trygghet om jag skulle ramla eller spy. Hon har gått med mig till toan när jag varit för svag för att orka gå själv osv osv. Mamma och pappa jobbar dag så jag har bara vart själv max två timmar de dagar Lina jobbat. Och vi har kunnat ha våra bonushundar hos oss. Allt detta kommer ändras nu. Det känns inte kul, jag har ont i magen av oro och ångest inför den nya situation och vardag jag alldeles strax kommer befinna mig i.

Trisse är ett annat kapitel, som ni säkert förstår. Jag står som sagt för allt sällskap. Men jag kan inte ge honom mat och framförallt inte gå ut med honom. Så från och med måndag nästa vecka, då Lina börjar skolan och försvinner bort på dagtid, kommer våra kära grannar gå ut med Trisse en gång om dagen. De har fått en nyckel så att de kan gå in och ut utan att jag behöver engagera mig i det.

Lina får gå en promenad med Trisse på morgonen innan hon åker buss till skolan. Sedan kommer grannarna och tar ut honom på dagen. Och så tar mamma/pappa ut honom igen när de kommer hem från jobbet. Jag hoppas det kommer fungera bra. Jag både och hoppas och tror det! Mamma är ledig varannan fredag och pappa kan ta längre lunch och komma hem någon/några dagar i veckan och gå ut med Trisse också. Så det löser sig på ett eller annat sätt. Det måste det göra!

Hur jag ska klara mig i min ensamhet är också en bra fråga och något vi behövt gräva i och fundera kring. Mamma/pappa får fixa frukost till mig på morgonen innan de går till jobbet och ställa in i mitt sovrum. Likadant med dricka och mediciner och en termosmugg med kaffe. Någon form av lättare lunch får de också förbereda och ställa fram i mitt sovrum, nedpackat i en kylväska eller liknande, så jag kan äta lite lunch i sängen om jag orkar. Att behöva ta mig någonstans går inte. Och att värma upp mat i micron och lyfta och bära en tallrik orkar jag absolut inte. Det var längesen jag kunde ordna med sånt själv.

Det ska nog gå bra, det löser sig på ett eller annat sätt. Skulle det krisa på något sätt eller hända något så jobbar både mamma och pappa nära hemmet så de kan åka hem om det skulle vara nödvändigt. Dessutom finns våra kära grannar som ska ta ut Trisse nära till hands. De bor bokstavligen ett stenkast från oss och de är pensionärer båda två och är hemma mycket. Och så har jag ju mitt trygghetslarm nu också. Detta var anledningen till att vi behövde få larmet installerat och klart så fort som möjligt, för från och med i morgon börjar ett nytt kapitel i framförallt mitt och Linas liv och jag kommer bli ensam hemma väldigt mycket.

Att Lina börjar plugga kommer självklart också påverka mamma, pappa och Trisse också. Men vi får hoppas att det mestadels blir positiva förändringar som sker och att denna nya vardagen kommer fungera för Trisse och mig. Och tänk! Lina ska börja plugga, gå den utbildning hon så länge velat börja med. Bara det är fantastiskt och jag är så glad för hennes skull och så stolt över henne som vågar ta detta stora steget.

Jag älskar den här bilden på min kära syster! ❤️ 

Det kommer gå bra, Lina. Och Trisse och jag kommer förhoppningsvis klara oss fint i vår ensamhet. Vi har ju varandra. Men vi kommer allt sakna dig! Det är ett som är säkert!
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

Det kommer säkert att gå bra, det låter ju som att ni har en plan för hur du ska klara dig på bästa möjliga sätt. Kram

Svar: Jo, vi har verkligen tänkt till och planerat. Och vi har tur som har så snälla grannar som hjälper till med Trisse. Utan den hjälpen hade det blivit väldigt svårt. Ännu svårare, vill säga. Kram
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Hoppas och tror det kommer att gå bra men förstår förstås din oro inför denna förändring. Är glad för att du fått trygghetslarmet och för att du har så mycket uppbackning omkring dig. Du får ta en dag i taget (vilket du gissn.vis liksom mig fått erfarenhet av med sjukdom) så tror jag allt kommer fungera. Håller mina tummar hårt för dig kommande vecka.
Många kramar fina vän <333

Svar: Tack, det hoppas jag med! Det är jag också oerhört glad för, all support och stöd jag har omkring mig. Det är väldigt fint, jag är väldigt lyckligt lottad på det viset. Ja, jag tar en dag i taget. Ofta en minut i taget. Tack så mycket för det <3 Många kramar fina vän <333
Hanna Andersson