Idag har jag varit, och är fortfarande, helt totalt kraschad efter igår. Och värre kommer det bli. Jag sov ingenting på hela natten, men vid sju tiden på morgonen lyckades jag somna och sov då i två timmar innan jag vaknade. Sen befann jag mig i någon sorts obehaglig dimma fram tills halv ett på dagen. Jag kunde inte öppna ögonen, när ljuset slog emot mig gjorde hjärnan så blixtrande ont att jag var tvungen att blunda igen. Jag kunde inte röra mig, utmattningen och den otroligt svåra värken/smärtan gjorde mig helt förlamad.
Pappa kom in i mitt rum vid ett och gav mig frukost och dricka och det var först då jag kunde öppna ögonen och få musklerna att röra sig. Jag orkade ta mig till toan, med stor ansträngning, och sedan blev jag liggande som förlamad i sängen igen. Så har jag legat hela dagen. Jag har tagit maxdos av mina starka smärtstillande men det hjälper väldigt knappt. Jag har kramper i benen, nervsystemet är så överbelastat och överaktivt att det skickar signaler till musklerna att röra sig. Hela jag ligger och skakar och hoppar och krampar. Det är väldigt jobbigt, utmattande det också.
Imorgon börjar mamma och pappa arbeta igen, det ska bli skönt att få lugn och ro här i huset igen. Mamma har varit ledig sedan dagen innan julafton så det har varit mycket mer ljud och rörelser här i huset under en lång tid nu jämfört med vad jag är van vid. Hjärnan är hemskt utmattad och missnöjd, plågad, av detta. Jag är rädd att jag kommer krascha väldigt hårt nu när de andra försvinner ur huset på dagtid och hjärnan får chans att slappna av lite. Jag hoppas bara att kraschen inte leder till permanent försämring. Men så kan det mycket väl bli. Jul, nyår och möte med biståndsbedömaren i mellandagarna och ett besök på jourcentralen för öroninflammationen har inneburit på tok för mycket aktivitet för mig. Ändå gör jag inget annat än ligger och vilar. Det krävs inte mycket, så gott som ingenting, för att min hjärna och kropp ska bli för överansträngda. Det är så när energin inte räcker ens till att äta, dricka och gå på toa. Då finns det inte utrymme för något mer. Och mer har det tyvärr blivit. Det är som alltid helt oundvikligt. Nu får jag betala dyrt för det.
Min fina elefant hänger i julgranen. Jag älskar elefanter. Det är ett av mina favoritdjur, tillsammans med hundar, hästar och tigrar. ❤️