Natten Àr utan tvekan den minst plÄgsamma tiden pÄ dygnet för min hjÀrna. PÄ natten Àr det mörkt, lugnt, stilla och tyst. Jag Àr oftast den enda som Àr vaken och det bidrar till hur lugnt och stilla det Àr. Mörkret Àr sÄ skönt, det Àr mörkt bÄde inne och ute och det Àr det min hjÀrna tycker fungerar bÀst. Det Àr ocksÄ mycket tystare pÄ natten, bÄde inne i huset eftersom att alla (utom jag) ligger och sover, och utomhus. Vid halv tvÄ/tvÄ kommer tidningsbudet och smÀller i brevlÄdan nÀr GP (Göteborgs Posten) lÀmnas, men förutom det Àr det vÀldigt tyst pÄ natten. Vi bor i ett lugnt villaomrÄde. Det lÄter visserligen inte sÄ vÀldigt mycket pÄ dagen heller, men visst Àr det mycket tystare pÄ natten.
Jag önskar det var natt dygnet runt. Att det var sÄ tyst och mörkt, lugnt och stilla som det Àr pÄ natten Àven pÄ dagen. Det skulle innebÀra mycket mindre lidande för min överkÀnsliga hjÀrna som inte tÄl nÀstan nÄgra ljud, ljus eller rörelser överhuvudtaget.
Jag förstÄr dig sÄ vÀl! Det har jag ocksÄ önskat mÄnga gÄnger. Det finns nÄgra textrader ur en sÄng av Bob Dylan som beskriver den dÀr kÀnslan sÄ vÀl, nÀr gryningen börjar komma och alla ljus och ljud trÀnger sig pÄ igen...den har följt mig mÄnga ensamma nÀtter nÀr det snart ska bli morgon igen...
"Struck by the sounds before the dawn, I knew the night had gone
The morning breeze like a bugle flew, Against the drums of dawn.."
Just den sista raden beskriver kÀnslan sÄ vÀl att det kÀnns som den lÄten Àr skriven för mig och ljudkÀnslighete. Förresten försökte jag skriva detta till dig inatt, för att hÄlla dig sÀllskap om du var vaken, men min webblÀsare hÀngde sig.
MĂ„nga kramar o pussar min finaste Hanna-fin đâđâđââ